fredag 29 juli 2016

När Horace lärde sig ryska

2006 kom Horace Engdahl ut och meddelade att Orhan Pamuk hade fått Nobelpriset i litteratur. Först läste han upp motiveringen på svenska, därefter på engelska, franska, tyska och ryska.
Jag kände mig stolt när jag såg det där, lite fånigt ställföreträdande stolt som när Björn Borg vann över John McEnroe i Wimbledonfinalen 1980. Tänk att Sverige har en sån person! Men alla tycker förstås inte som jag. Många ser Horace Engdahl som en högfärdig typ som ska briljera med sina språkkunskaper. Obegripliga essäer skriver han också. Han både tillhör och har kommit att personifiera en akademisk elit som många fryner på näsan åt.

Men Björn Borg, då? Han tillhör (tillhörde) ju också en elit. Och han blev det genom sitt eviga bollande mot sina föräldrars garagedörr, sen genom att fortsätta att träna, tävla, träna och tävla tills han nådde det absoluta toppskiktet och blev en av Sveriges allra största idrottsmän genom tiderna. Men ingen hade väl kommit på tanken att kritisera honom för att han tillhörde eliten. (Att han var folklig kanske spelar in - hade han hetat Wallenberg eller varit kronprins skulle det möjligen ha blivit annat ljud i skällan.)

Så vad är skillnaden? Horace Engdahl är liksom inte född med sina språkkunskaper, han har fått kämpa sig till dem. Om jag inte minns fel gjorde han lumpen i tolkskolan, och språkundervisningen där kräver "pannben" som idrottare säger. Man drillas dagarna i ända i glosor och verbböjningar och rysk realia, och den som inte håller måttet åker ut fortare än kvickt. Engelskan är vi marinerade i sen barnsben, så det kanske inte imponerar lika mycket. Men tyskan, som har fyra kasus (två färre än ryskan), och den omöjliga och snobbiga franskan... Det kräver arbete, och jag undrar hur många år Horace Engdahl har fått lägga ner för att behärska sina språk så bra som han gör. Eller hur många timmar i bassängen den fantastiska elitsimmaren Sara Sjöström har bakom sig.

Ja, pannbenet måste vara hårt när man kör skallen i väggen, vilket alla idrottare gör med jämna mellanrum. Eller när man cyklar 230 mil från Treriksröset till Smygehuk - fastande. Det gjorde Simon Gustavsson nyligen; jag hörde en lång intervju med honom i dag, kolla här om ni vill lyssna. För att använda en annan metafor, denna gång från simmarvärlden, måste man köra ända in i kaklet.

Och är inte det ganska fascinerande? Att man fortsätter trots smärtan, värken, med ben som känns som bly och lungor som hotar att sprängas. Varför gör folk så med sig själva? Det är knappast bara den hägrande äran. Vore målet enbart att bli berömd eller bäst i världen skulle nog ingen satsa så hårt, för alla vet att det är ytterst få som kommer att står där överst på prispallen av alla de tusenden som ägnar sig åt ens sportgren. När det gäller språk finns för övrigt knappast någon sådan förstaplats alls. Man kan bli bäst i klassen, men vem är världsmästare på franska? Så oavsett om grenen är fysisk eller intellektuell är det något annat som driver oss.

Kroppen är en ganska lat figur. Om man t.ex. gör en bicepscurl med en skivstång som man knappt klarar att få upp mer än tre-fyra gånger, är det väldigt lätt hänt att man fuskar. Man gör det omedvetet genom att kränga bakåt så att rörelseenergin hjälper en att få upp den där järnklumpen. Detsamma gäller många andra övningar i gymmet. Kroppen är inte skapad för att arbeta med isolerade muskelgrupper utan med samverkande. Alltså "fuskar" den, hjälper till. Och om man går till gymmet och gör samma övningar med samma belastning vecka efter vecka händer inte ett skvatt. (Om man vill bli bättre,vill säga. Man kan förstås nöja sig med att hålla sig i form, inget fel med det.) Man måste öka, utmana sig själv, göra det man egentligen inte orkar. Samma sak gäller när jag springer. Jag har en sån pingislunga att jag inte orkar kuta några längre sträckor, utan måste gå mellan varven (men vänta bara...). Och om jag inte ser upp blir jag bekväm och går lite längre än jag behöver för att pulsen ska gå ner och benen ska kännas någorlunda pigga.

Så det är ingen skillnad. Vill man lära sig klassisk grekiska, sa en svensk professor i en intervju, så går det ju att göra det ungefär som när man lär sig turistspanska. Med åren blir man riktigt bra. Fast med grekiskan tar det sisådär 25 år. Nej, det finns bara en vettig väg, och det är råplugg, utantillärning. Det här protesterar förstås kroppen, d.v.s. hjärnan, också mot. Koncentrationen tar slut, man börjar tänka på annat. Och FAN, nu glömde jag ju den här verbböjningen som jag trodde satt! Så man tar en paus och en kopp kaffe och sträcker på benen, och så sätter man sig och börjar banka in kunskaper igen. Inte för att jag har läst grekiska, men ryskan har jag nosat på och tragglat med och blivit riktigt nybörjarbra på - innan jag glömde bort hela rasket. Det går fort. Språkkunskaper är en färskvara.

Okej, ni fattar. Att lära sig saker är att övervinna motstånd, och det gäller allt. Inlärning kan vara en lek också, men om man så bara löser kakuro hamnar man understundom i lägen där man vill kasta ut boken genom fönstret. Övning ger färdighet, d.v.s. ökade kunskaper, men även färdighet i att lära sig. På gymmet lär man sig att göra sina repetitioner strikt, alltså i rätt form, utan fusk. Elitidrottare lär sig hur den egna kroppen fungerar och förfinar den hela tiden som instrument. En akademiker lär sig studieteknik och att överföra kunskaper från område A till område B (kanske inte den bästa bild av akademin som någon har åstadkommit...). En poet lär sig vad som fungerar och vad som bara låter banalt. En schackspelare lär sig enorma mängder spelöppningar och varianter av dessa, vilket är inpluggat även det, men det räcker ju inte på långa vägar. Man blir ingen Alechin eller Fischer utan att kunna tänka nytt och kreativt. Som en poet.

Det jag ville ha sagt med alla dessa ord hade jag säkert kunnat göra med färre. Men här har ni det:
1) alla normalt fungerande människor kan lära sig allt annat som andra normalt fungerande människor kan, 2) begreppet elit är onödigt värdeladdat när det gäller sånt som hjärnan, inte kroppen, lär sig och 3) både kroppen och hjärnan vill egentligen bara sitta i soffan och kolla på Netflix. Förresten, jag lägger till en fjärde punkt: det är roligt att bli bättre, att känna att man behärskar sånt man inte kunde förut, och att övervinna sig själv, kämpa ner motståndet från den bekvämlighetstörstande kroppen och hjärnan.

Sen kan man förstås komplicera det här lite och dra in sånt som klass, socialt, kulturellt och intellektuellt kapital och lite smått och gott i ekvationen. Man inte bara kan, man bör göra det. För så himla enkelt är det förstås inte. Vem som helst kan i teorin lära sig allt som Horace kan om man börjar tidigt, men det är lättare om man inte är barn till en missbrukare eller är ensamstående mamma eller så. Och alla har inte en garagedörr att bolla mot. Liksom. Men det här är ämne för en egen epistel och nu ska jag nog kolla lite på Netflix.


Inga kommentarer: