onsdag 15 juni 2016

Män som har sex med män – och hatar bögar


Spekulationerna kring Omar Mateen som sköt ihjäl ett femtiotal personer på gayklubben Pulse är många. Vad drev honom att begå detta fasansfulla massmord? Han beskrivs i medierna som en som mobbats i skolan på grund av sitt afghanska ursprung och för att han varit knubbig. Han sägs ha varit muslim, men egentligen inte särskilt troende. Han sägs å andra sidan också ha hyllat IS i det larmsamtal han ringde innan han gav sig in på klubben. Och var han inte bög egentligen? Han hade ju besökt klubben flera gånger tidigare och fanns också på appen Jack’d, som kallar sig ”the largest and fastest growing dating app for guys looking to meet guys”.

Att attentatet var ett hatbrott mot hbtq-samfundet är tydligt, alltså bör Mateen ha varit i garderoben och lidit av internaliserad homofobi, hävdar många. Men är det verkligen så? Jag har förstås inga svar, men jag vill ändå diskutera det där med att Mateen ”egentligen var bög”. För vad exakt menas med det?

I boken ”Not Gay – Sex Between Straight White Men” beger sig Jane Ward ut på en resa i en av den manliga sexualitetens många utmarker. Det hela började när Ward, som är docent på institutionen för kvinnostudier på University of California, fick höra talas om de initiationsriter som är vanliga på amerikanska studentföreningar. En av dem kallas ”The Elephant Walk” och går ut på att ett gäng nakna förstaårselever bildar en cirkel där var och en har ena tummen i munnen och den andra i röven på mannen framför. I andra riter låtsas de sätta på varandra medan de ger uttryck för sin avsky för bögar, när de inte suger av eller penetrerar varandra på riktigt.

Och det här är inget unikt för ”frat boys”; i ett kapitel går Ward igenom de initiationsriter som sjömän i den amerikanska flottan utsätts för när de första gången passerar ekvatorn. Dessa är väldokumenterade och ännu grövre: man blir insmord med köksavfall, får fett insprutat i analen, tvingas äta saker ur baken på varandra och så vidare. Ritualerna sker med flottans goda minne, men vare sig sådant här äger rum till sjöss eller bland ”bros” i en studentkorridor anses det stärka den manliga samhörigheten. Förutom att vara förnedrande är det här homosexuella sexakter – så är männen ”egentligen homosexuella”?

De akademiska studier som vill förklara fenomenet brukar hävda att nej, de är inte alls smygbögar, bisexuella eller så. I stället handlar ritualerna som sagt om att stärka en manlig, heterosexuell gemenskap. Tål man den här behandlingen visar man att man kan ”ta det som en karl”. Ward är inte heller ute efter att ifrågasätta den analysen, i stället vill hon utvidga resonemanget. Hon menar att ”homosexualitet ofta är en osynlig men inte desto mindre avgörande ingrediens – en bestämmande faktor – i den heterosexuella maskuliniteten. Med utgångspunkt i sexuella kontakter mellan strejta vita män är mitt syfte att erbjuda ett nytt sätt att tänka kring heterosexuell subjektivitet – inte som motsatsen till eller frånvaron av homosexualitet, utan som ett eget, unikt sätt att utöva homosexuellt sex, ett som karakteriseras av låtsaslekar, avståndstagande och heteronormativt engagemang. Jag kommer närmare bestämt att hävda att när strejta vita män närmar sig homosexuellt sex på ’rätt’ sätt – när de visar att de tål det, påtvingar andra det och tar avstånd från det – stärker det inte bara deras heterosexualitet, utan även deras maskulinitet och vithet" (min översättning). Intressant att notera är att den förnedring som de här grabbarna går igång på, sperman i ansiktet, de hårda tagen, rövknullen som gör ont – är kvinnornas vardag. Sexualiseringen av kvinnor går hand i hand med förakt och våld mot dem, och mot män som är som kvinnor. Bögar, till exempel.

Ward beskriver hur psykologer traditionellt brukat tala om ”situationsbundet sex”, ”sexuell nöd”, ”passa på-sex” (opportunistic sex) etc. i syfte att skilja det från ”äkta” homosexualitet. Samma sak gör alltså de inblandade männen, och det är fascinerande att följa allt från initiationsriter till ”hazing-filmer” (en hel porrkategori som iscensätter dem) via mc-gäng där medlemmarna trotsigt kysser varandra, till anonyma möten i pissoarer längs motorvägen eller kontaktannonser från män som söker sex med män. Nedan följer ett par autentiska exempel från de många sådana annonser på det amerikanska Craigslist (en större motsvarighet till Blocket) som Ward studerat:

Straight Dude Drunk and Horny - 27
Any str8 bud wanna jack? Here’s the deal. Went out drinking and clubbing, thought I’d hook up with a chick, but didn’t pan out. I’m buzzed, horny, checking out porn. Is there any other straight dude out there who would be into jacking while watching porn? I’d rather hook up with a chick, but none of the CL [Craigslist] chicks ever work out.

What happened to the cool bi/str8 dude circle jerks? - 33
What happened to a group of masc[uline] dudes just sitting around stroking, watching a game, drinking some brews, jerking, showing off, swapping college stories, maybe playing a drinking game and see what comes up?

Ni ser: de här männen definierar sig som ”str8”. De kan till och med skriva ”Sorry, no gays.” Och att de är vita är viktigt för dem själva att framhålla, liksom att de bara vill ha sex med andra vita. De icke-vita männens sexualitet anses ju hotfull och den vite, amerikanske man som har sex med dem är ”verkligen bög”. Exempelvis är hela hazing-kategorin inom porren i princip renons på män med svart eller brun hud, och om någon av de vita annonsörerna i Craigslist söker sånt är det för att bli dominerade av ”giant black cock” eller så.

Åter till det här med definitioner. Om det nu inte är sexualakten som avgör om man är homo- eller bisexuell (eller, i hippare kretsar, ”heteroflexibel”) - vad är det? Varför är de heterodefinierade männen hetero? Svaret ger Ward genom att analysera den heterosexuella identiteten. De heterodefinierade män som har sex med andra män älskar heteronormen och avskyr queernormen. ”Skillnaden mellan mig som är STR8 och dig som är GAY är att mitt sex med män enbart äger rum under vissa premisser, i vissa situationer där det inte räknas - medan du som är bög har sex i sovrummet och inte bara det: du blir också kär i andra män, går på gaybarer och så vidare”, skulle den heterodefinierade kunna säga. Eller som man säger på ubåtarna: ”It’s only queer when you’re tied to the pier.” Det är alltså sammanhanget som avgör. Anilingus i en säng är homosexuellt, blir man rimmad i en studentkorridor är det heterosexuellt. En avsugning på en rastplats är heterosexuellt, samma sak mellan två män som lever med varandra är det inte.

Bakom det här resonemanget ligger ett annat, som kan summeras med Lady Gagas låt ”Born This Way”: att vår sexuella läggning är medfödd. Numera har heterosamfundet tagit till sig det här budskapet, och de som räknar sig som moderna och toleranta hyllar gärna de homosexuella paren med budskap som att ”all kärlek är bra kärlek”. Men, märk väl, då avses samkönad kärlek och tvåsamhet, inte queera praktiker som bdsm, lesbisk performance med flator med rakade skallar eller arenor som exempelvis bastuklubbar. I stället för heteronormativ parbildning har vi homonormativ. Den hotar ju ingen, alltså kan den omfamnas.

Men om nu homosexualitet är medfödd bör även heterosexualitet vara det. Alltså gör lite samkönat sex ingen skillnad för gruppen heterodefinierade msm – se där ännu ett argument som kan ge dem råg i ryggen. Historiskt sett har också mannens sexualitet ansetts stabil, rentav statisk, medan kvinnans ansetts lite flytande. Ni vet, lite fniss under täcket är ju bara ”tjejmys”. Det här håller långsamt på att förändras så att även heteromän numera kan visa sig lite heteroflexibla utan att stigmatiseras. ”I’m straight, but shit happens”, som en del gillar att uttrycka saken. Men de män som har sex med män i Wards bok ser sig inte som heteroflexibla. De är heterosexuella, för deras sex med andra män bestäms av sammanhanget och inte minst av syftet. ”Jag hade sex med andra män i fängelset, för det fanns ju inga brudar där” och så vidare. Och genom att på så vis allt tydligare dra en gräns mellan vad som är vad bidrar också strejta män till att definiera bögarna och vad homosexualitet ”egentligen” är. Ni vet, den som inte behöver några ursäkter, sammanhang eller särskilda syften. Vilka är för övrigt alla de forskare som har givit dem eldunderstöd? Strejta, vita män.


Born This Way har blivit så inpräntat i oss att det väckte ett ramaskri när Cynthia Nixon (från Sex and the City) sa sig ha valt att bli lesbisk. Inte kan man välja sånt – vi är ju födda så här! Senare backade Nixon, klargjorde att hon var bisexuell och att det inte var ett val, medan att leva i lesbiskt förhållande var det.

Men det är inte nog med det. Det här med ”Jag är född sån” - luktar inte det lite ursäkt? ”Jag kan faktiskt inte rå för det. Om jag kunde byta och vara som ni så skulle jag göra det, men tyvärr. Ni får acceptera mig som jag är.” Och som Ward skriver: ”På många sätt kan bögar och lesbiska anses utföra ett slags obetalt arbete åt de strejta genom att de förkroppsligar den symboliska och romantiserade bilden av äkta homosexualitet, medan de förstärker normaliteten hos dem vars homosexualitet är ”oseriös” och ”meningslös”. ”Born this way” och ”All kärlek är bra kärlek” bidrar alltså till att skapa en standard för hur homosexuell kärlek ska se ut, en homonormativ standard som de har att rätta sig efter: en domesticerad, foglig och normal relation, gärna i ett litet radhus. Intressant nog innebär denna domesticering att de heterosexuella numera har fått friare tyglar att ägna sig åt det ”perversa”, spännande och experimenterande, som bdsm, partnerbyten, swingersklubbar och anonyma knull – kanske till och med med någon av samma kön! Den maskulint djärva heteroflexibiliteten och det tillfälliga och anonyma, det knapplösa knullet om man så vill, går hand i hand med dessa fogliga och obotligt romantiska homosar som man kan hylla på sociala medier för att få en guldstjärna. Allt det queera har liksom målats över i bilden av de fina hbtq-personerna som går där i sin prideparad.

Jane Ward beskriver hur tropen om medfödd sexuell läggning även är kopplad till föreställningar om manligt och kvinnligt. Män som föds homosexuella anses t.ex. ha fått en hormondusch i moderlivet som gjort dem mer kvinnliga, ergo homosexuella. De kvinnliga fostren får också ”fel” hormondusch. Föga anar de att, när de väl trängt ur ur födelsekanalen, de kommer att bli kära i och kåta på kvinnor. Men är det inte lite tröttsamt att dra en rak linje från manlig femininitet eller kvinnlig maskulinitet till en homosexuell läggning? Forskningen på området är heller inte särskilt entydig eller övertygande, så frågan om vi föds med en viss sexuell läggning är knappast avgjord trots att man lagt pannan i djupa veck och undersökt ringfingrarnas längd i förhållande till pekfingrarna med mera. (De bisexuella ställer också till med problem som vanligt för forskarna.)

Ward påpekar också att innan man försöker forska om sexuell läggning vore det kanske en god idé att definiera exakt vad man menar med begrepp som heterosexuell/homosexuell. Begreppsparet har för övrigt bara lite drygt hundra år på nacken (kring 1905 dök ordet ”homosexuell” för första gången upp i svenska tidningar). Samkönat eller olikkönat sex i alla dess former har förstås alltid funnits, men förr definierades ingen utifrån sin längtan, kärlek eller sina sexuella praktiker. Och faktum är att heterosexualitet ursprungligen betecknades som en avvikelse; den som hela tiden ville ha sex med det andra könet var pervers, för sexualitet är bara till för fortplantning inom äktenskapet. Vem är alltså homosexuell/bisexuell/heterosexuell? Det avgörs ytterst av det kulturella och historiska sammanhanget. Sexuella identiteter (som heterosexuell och homosexuell) existerar helt enkelt inte ”utanför de kulturella omständigheter som ger namn och form åt dem”, som Ward skriver.

Om man betänker all den forskning som ägt rum kring det binära paret homo-hetero, alla dessa debatter, artiklar, åsikter och diskurser som det senaste århundradet har fått så mycket uppmärksamhet, så inser man lätt att vi har oerhört svårt att frigöra oss från dem, eller från det andra begreppsparet praktik-läggning. På samma sätt är det svårt att slippa undan såväl heteronormen som homonormen för den som likt Ward definierar sig som queer. När hon efter att ha haft relationer till män till sist tröttnade och blev ihop med en kvinna skyndade sig hennes heterovänner att säga hur mycket de beundrade henne för hennes mod att komma ut ur garderoben, medan hennes bögvänner insisterade på att hon ”egentligen” alltid hade varit bisexuell och först nu ”upptäckt” det. Men hon betackar sig för alla hyllningar om ”kärlek är kärlek” eller när strejta väninnor säger att ”Å, jag önskar att jag kunde vara lesbisk!” eller när organiserade bögar och flator anser att hon är skyldig dem volontärarbete för deras idoga kamp för att normalisera såna som en lesbisk docent. För att inte tala om hur irriterad hon blir när strejta avfärdar sina homosexuella eskapader som meningslösa eftersom de vid tillfället hade bara hade varit fulla, kåta eller passat på tillfället.

Ward menar inte att hon talar för alla som definierar sig som queer, men så här beskriver hon sin resa: ”Det som drog mig till en queer livsstil var inte vaginor eller ett ’konstant sug’ efter kvinnor … utan löftet om ett liv utanför de förutsägbara skrankor som omgärdar heteronormativiteten. Och det var sannerligen inte fantasin om att få slå sig till ro med en underbar fru. I stället kände jag det som José Muños kallar ’queerness pull’, en längtan efter att få slippa genusordningen och sexualitetsordningen som den ser ut, och att få vara bland andra som skådar mot den avlägsna queera horisont där sex i sig självt kunde vara något man aldrig kunnat föreställa sig. Jag upptäckte att föremålet för mitt begär inte var en person eller ens en grupp (som kvinnor eller män), utan queera utrymmen, queera idéer och queera möjligheter. … Jag upptäckte att jag varken var strejt eller homo eller bisexuell – jag var queer.”

Nej, alla kan säkert inte välja. För vissa kanske den självupplevda läggningen verkligen är huggen i sten. För andra kan den variera över tid och för åter andra känns den irrelevant, som ett spöke, frammanat av en kultur som kräver att man väljer sida. Heteronormen är stark och genomsyrar oss till den grad att vi inte kan ignorera den (ungefär som kungahuset) – vi kan bara förhålla oss till den och definiera oss gentemot den. Vilka vi ”egentligen” beror på hur vi själva ser på oss i förhållande till hur samhället konstruerar oss. Det är komplicerat, för att använda en Facebook-status.

Några sista ord om Orlando och Omar Mateen: Är det så intressant om han ”egentligen var bög”, om han var en mer eller mindre sekulär muslim eller om han i sista stund såg sig som en fundamentalist som var IS vapen mot det dekadenta och förtryckande Väst? Vad jag kan förstå tar IS gärna åt sig äran av det här massmordet, men det verkar osannolikt att det skedde på en direkt order från dem, av vad som hittills har framkommit. Jag såg rubriker i aftontidningarna i dag om att Anna Kinberg Batra hade kallat attentatet ”ett angrepp mot oss alla”. Och till och med Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thoor ska gå i Prideparaden i Stockholm i sommar. Vackert så, men det var inte ett angrepp ”mot oss alla”, utan mot hbtq-samfundet. Det var en queerfobisk attack, i brist på bättre uttryck. Allt tal om en ”psykiskt instabil” gärningsman eller islamisk terror får inte skymma det faktum att detta var ett hatbrott. Det handlar inte om det fria västerlandet kontra förtryckande islam, det handlar om att en grupp som historiskt sett varit ständigt utsatt för såväl samhällelig som individuell repression angreps. (Och låt oss heller inte stigmatisera de ”psykiskt instabila” - de brukar liksom inte mörda 50 personer på en gayklubb.)

Bögar, bin och flator trakasseras och misshandlas hela tiden. Transpersoner mördas världen över i förfärande omfattning och hatbrotten mot queersamfundet i Sverige har inte minskat, utan tvärtom ökat de senaste åren. Att i det läget liksom blunda lite bussigt för våra queera praktiker, tala om att ”all kärlek är bra kärlek”, propagera för ”kärlek, inte hat”, säga ”alla är vi människor” och ”alla drabbas vi av det här” är att osynliggöra oss. Det är hat som ligger bakom. Hat mot en viss grupp. Hat som har sin grund i och får sin näring ur heteronormen och cisnormen och predikanter som Stanley Sjöberg eller iranska mullor och fundamentalister av samma sort världen över. Omar Mateen var inget offer för de här strukturerna, även om han varit omöjlig utan dem. Han var en förövare och offren var inte vilka som helst. De hade bara valt – eller inte valt – att leva utanför normen.

P.S. Kom just på att jag förstås skrivit mest om amerikanska förhållanden, så jag gjorde en sökning på Qruiser - ett svenskt hbtq-community. Där finns för närvarande 211 män som kallar sig heterosexuella och söker sex med män.







Inga kommentarer: