måndag 6 juni 2016

Jag - en patriot - på skoj - eller?

Jag skrev några rader på Twitter häromdagen om att jag och min 16-åring hade varit ute och kutat i Grimstareservatet. Det var så fint där, med den uppvuxna skogen, fågelkvittret och de väl underhållna elljusspåren. Och det kostar inte en spänn, tvärtom är det tillgängligt för alla - visst är det fantastiskt? (Jag fick mängder av retweets på det, så det slog visst an ett bekant ackord.) Jag är så glad att jag bor just här och inte i ett land där i princip all mark är inhägnad och försedd med skyltar om "NO TRESPASSING". Naturen är min och din, i alla fall till stora delar. Vi har förstås eländiga granåkrar och kalhyggen och andra områden där industrin bedriver rovdrift och anlägger monokulturer, men det är en västanfläkt jämfört med Tysklands brunkolsfält eller Nederländernas fullproppade nejder där den enda skogen är ungefär lika stor som Kungsträdgården, fast fulare. Heja Sverige! Fast det får man väl inte säga i det här landet. Eller får man det?

Ja, jag är faktiskt patriot, i ett slags fallande skala. Jag älskar Vällingby där jag bor. Älskar det! Det är tyst och ren luft och mycket natur, men ändå ett stenkast (om man är en jävel på att kasta) in till stan. Barnen är fullkomligt trygga här och jag kan släppa ut dem i förvissningen om att de aldrig behöver korsa en trafikerad gata. Blandningen av folk känns också bra, med massor av hyreslägenheter å ena sidan och puttenuttiga radhus å den andra, med en ungdomsmottagning och en dagverksamhet för utvecklingsstörda och ett gruppboende och en ungdomsgård i våra kvarter och med grannar som till största delen inte har -sson-namn och en skola där mina barn har kompisar vars familjer härstammar från hela jorden utom kanske Australien eller Nordamerika. När jag var barn fanns det kanske en pojke i klassen som härstammade från Finland, sen var det slut med det internationella. Så vi har hela världen här, fast i svensk tappning. I dag är det nationaldagen, och Vällingby firar det bl.a. genom att Dogge ska uppträda. Försök med det på 1960-talet...

Så. Jag älskar Vällingby och jag är väldigt fäst vid Stockholm där jag är född och uppvuxen. Jag gillar resten av Sverige med, även om jag aldrig skulle vilja bo i nån småstad eller ens Göteborg eller Malmö, för att inte tala om glesbygden. Men Sverige är så fint med sin allemansrätt och världens lägsta barnadödlighet och gratis mediciner och tandvård för barn, med vårdcentraler och Folktandvård och sjukhus dit man kan komma även om man saknar sjukförsäkring à la den svindyra, ineffektiva och extremt ojämlika amerikanska sjukvården. För vi har högkostnadsskydd och ett akutbesök är inte heller ruinerande. Visst är det fantastiskt? Jag tycker det. 

Vi bor också i en demokrati med allmän rösträtt och fred sen flera hundra år. Vi har inga farliga djur om man inte räknar enstaka björnar som blivit förbannade på jägare med hund. Vårt farligaste djur är väl getingen om man är allergisk, sen fästingen. Det är överlevbart. Trattminörspindlar och skorpioner och giftormar lyser med sin frånvaro (jaja, huggormen... Men vem dör av den?). Så om jag vill, vilket jag inte vill, kan jag gå ut i ett par badbyxor i skogen mitt i natten och det enda som kommer att hända är att jag fryser. Jag blir inte heller ihjälskjuten av nån galen vit makt-jeppe och hans familj som övar sig på att försvara sig mot Staten. Och risken att bli mördad eller rånad eller utsatt för andra brott är också mycket låg och alltmer sjunkande sen lång tid tillbaka. Sverige är ett tryggt land. Med vissa undantag, såklart. Kvinnor blir t.ex. utsatta för sexuella övergrepp i en förfärande omfattning, och nazister och annat slödder gör sitt bästa för att bränna ner flyktingförläggningar och trakassera alla som de tror inte hör hemma här. De kallar sig patrioter och viftar med svenska flaggan och tror att de representerar det svenska, när ingenting kan vara osvenskare.

Så jo. Man måste modifiera det där med patriotism och heja Sverige, det förstår väl varenda kotte utom de hopplösa fallen. Och inte är vi så värst jämlika när det skiljer över tio år i medellivslängd på båda ändarna av röda linjen. Inte kan vi kalla oss särskilt jämställda med vår extremt könsuppdelade arbetsmarknad och låga livslöner och pensioner för kvinnor i förhållande till män. Inte borde kostymsnubbarna i storfinans och kapital tjäna dessa groteska löner medan byggnadsarbetare dör i jobbet och vårdpersonal sliter ut sig. Visst är Sverige ett riktigt skitland i vissa avseenden? Jag tycker det.

Men ändå. Jag är fäst vid Sverige. Jag kan inte låta bli. Norge och Danmark och Finland är nog bra, och visst skulle jag till nöds kunna bo där. Men bara till nöds. Absolut, jag kunde bo i Berlin om jag leker att jag skulle sakna familj. Men jag vill inte. Orka lära sig tyska, orka sätta sig in i deras kultur, orka vara Svensken. Jag känner mig väldigt främmande i Storbritannien och är enbart turist i länder som Spanien, Grekland eller Bulgarien. Men Europa är ändå på sätt och vis hemma för mig. Om det fanns en tävling där Europa skulle tävla mot Asien i fotboll skulle jag heja på Europa. Fånigt? Såklart. Men jag kan inte låta bli. Jag är lokalpatriot i allt vidare cirklar, liksom. Så jag kommer att heja på Sverige i fotbolls-EM.

Nej, jag dansar inte runt midsommarstången. Jag äter inte sill eller surströmming, och kräftkalas var det länge sen jag var på. Det kryllar av svenska traditioner som jag ger fan i. Det vimlar av svenskar som jag inte kan identifiera mig med. Jag försöker så långt det är möjligt att ignorera fåntrattarna i kungahuset, även om det är svårt. Det är ju som att försöka ignorera heteronormen: det går inte. Man tvingas förhålla sig till den på något sätt. Men monarkisterna får väl hållas, det gör mig inget att monarki är en odemokratisk institution och att den kostar mig lite kaffepengar. Låt dem hållas, och låt folk gå i folkdräkt och vifta med vår ärligt talat ganska fula flagga - bara jag slipper.

Sverige är lite grann som en kyrka för mig. Jag tycker att kyrkor ofta är vackra, och jag kan en rad psalmer och är någorlunda bibelkunnig, så att min 16-årings klass ska ha skolavslutning i kyrkan stör mig inte. (När jag var barn hade vi morgonbön på fredagarna och fick lära oss psalmer utantill. Det var faktiskt överlevbart, liksom kristendomsundervisningen, även om jag avskydde den.) Men jag är inte troende för fem öre. Kyrkan är bara ett slags kuliss som känns väldigt bekant och lite trygg och lite främmande och konstig på samma gång. Att sjunga nationalsången känns lika märkligt som att stämma in i diverse trygga räkor i kyrkan. Jag gör det inte. Men jag svär heller inte i kyrkan. Det är komplicerat, för att använda en Facebook-status. Sverige är det land jag älskar och har starka invändningar emot och vill bo i och hejar på och ser utifrån som en liten bananrepublik, det är alltihop på en gång. Fast varmare än i en genomsnittlig kyrka, och i den får man ju inte röka eller ta sig en gin &tonic.

Det kan inte hjälpas. Jag blir stolt när PO Enquist översätts till femtioelva språk eller First Aid Kit gör succé i amerikanska pratprogram och Sarah Sjöström spöar världseliten i fjärilsim. Jag är stolt över att Zlatan är svensk och kan till och med förlåta honom hans Volvoreklam. Jag är patriot när allt kommer omkring. Det är mest på skoj, för inte tycker jag att det är så viktigt. Men det är också på allvar, för jag tycker att Sverige är världens bästa land att bo i. För mig. Naturen är min och vården är min och skolan är min och omsorgen är min och Drottninggatan upp mot Odenplan är min. Vällingby är mitt och det rena kallvattnet ur kranen är mitt och Kanaanbadet är mitt. Så är det förstås inte för alla svenskar, tro inte att jag inte känner mig privilegierad. Det är jag - groteskt privilegierad. Men jag älskar Sverige, warts and all. Bara jag slipper flytta till Totebo, för hellre ligger jag strypt i närmaste grustag.







Inga kommentarer: