söndag 1 september 2013

Lite om kukskräck

Jag känner bögar med fittfobi och lesbiska med kukfobi. I bögarnas fall handlar det mest om äckelkänslor som jag inte kan identifiera hos mig själv, men kukfobi känns lättare att förstå. Den handlar inte bara om att man avskyr mannens kropp och könsorgan; man gör det ofta på goda grunder. Hur många lesbiska kvinnor har inte i sin ungdom blivit utsatta för sexuella övergrepp av män? Marginellt färre än de kvinnor som faktiskt åtrådde och har fortsatt att åtrå män, är min gissning. Ni har förstås läst våldtäktsskildringar. Ni kan förstå hur det känns, även om ni själva kan ha sluppit undan. Men hur det är att verkligen tycka att penisar är läskiga tycker jag att ni ska studera.

Goda grunder, ja. Jag har dem själv. Från att i de tidiga tonåren ha åtrått män, om än bara i fantasin, blev jag rejält avskräckt, vilket jag skrev om senast när #prataomdet var aktuellt. Penisen kom för mig att symbolisera allt det avskyvärda med maskuliniteten, allt det hotfulla hos starka, aggressiva och okänsliga män. Och de är inte så få.

Men är det inte bara vissa män? De skadade männen? Våldsverkarna, dårarna, de där som lurar i buskarna? Om det vore så väl. Men tyvärr finns det en blindhet, en otålighet, ja, aggressivitet även hos alldeles vanliga och snälla killar när det gäller penetration. Det är som om de har gått på myten om mannens pockande sexualitet, den som kräver omedelbar tillfredsställelse, som om kättjan stiger dem åt huvudet så att de låter all hänsyn fara när det vankas utlösning. Alltså drämmer de in den i ett hål trots usla förutsättningar - jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Termen "omslutande sex" bygger ju på synen att det inte handlar om en aktiv givare och en passiv mottagare; den förutsätter ett jämlikt knullförhållande, aktörskap hos den omslutande partnern.

Ska jag vara riktigt ärlig, och det ska jag, får jag erkänna att jag själv har gjort mig skyldig till det där någon gång. Jag tror inte att det finns några män som inte har gjort det. Men det är en sak att tillfälligt tappa fattningen eller ha för bråttom - och sen förhoppningsvis ångra sig och bättra sig - och att se på sex som ett pumpande in och ut, kanske som en fråga om dominans Jag talar alltså inte här om övergrepp längs en skala från det svårligen åtalbara till det solklart brottsliga. Nej, jag talar om den allmänt fumliga, stumma och egocentrerade manlighetens sexuella manifestation. Men egentligen skulle jag inte behöva det. Är du kvinna och läser det här vet du ju.

Det är illa nog med enskilda eller upprepade negativa upplevelser av penetrerande penisar. Det är illa nog att den som drabbas generaliserar, för det gör man ju. Våra smärtsamma erfarenheter formar oss mer än våra positiva, som min gamle terapeut brukade säga. Det är lätt att lära, t.ex. att penis = smärta, men svårt att lära om. Så även om den som åtrår män också har goda erfarenheter av dem sitter taggen där. Misstänksamheten, otryggheten, oron för att även du ska köra över mig, sluta lyssna, förvandlas till en monoman robot.

Ja, det är illa nog men nu lever vi också i en fallokrati, ett kukvälde. Det handlar inte bara om en penisfixering i största allmänhet. Att den finns kan inte vara någon nyhet för mina läsare. Se bara på alla skämt om kukstorlekar, se på uttryck som att någon "har fått för lite kuk" (ofta kvinnliga feminister), eller att någon "saknar stake" (saknar handlingskraft), se på populära föreställningar om sportbilar som penisförlängare - eller ta för all del Freuds teorier om penisavund. Man behöver inte studera Kalvin Clein-reklam för att se kukar överallt. Nej, det handlar om en visst sätt att inrätta samhället.

Luce Irigiray var väl den som först manade oss att bli varse kukväldets maktordning. Hon menade att det inte räcker med att kvinnor reser sig ur sin underordning, de bör också förkasta själva den fallokratiska organisationen av makten. För hur ändrar man annars nåt i grunden, om man låter den makt bestå som sätter likhetstecken mellan makt och maskulinitet, symboliserat av fallosen? Eller, som Audre Lorde har sagt: "The master's tools will never dismantle the master's house." Alltså: det är inte bara så att män är överordnade kvinnor; hela samhället är inrättat efter maskulina principer om makt. (Tycker man att det här låter vettigt bör man också diskutera vilka alternativa till den maktynen som står till buds, men den diskussionen faller utanför det här inläggets ram.)

Kuken har alltid symboliserat makten. Våldtäkt har alltid använts i krig. Våldtäkt eller hot om våldtäkt har alltid varit patriarkatets yttersta vapen. Varje dag våldtas ett sjuttiotal kvinnor i Sverige (jag har skrivit om den statistiken och andra uttryck för kvinnors underordning här för den som vill veta mer). Är det då konstigt att män så ofta är omedvetna om hur kränkande och skadligt de beter sig, i sina liv i allmänhet och när de knullar? Jag tycker inte det. De är lika blinda för patriarkatet som norm som vilka andra normbärare som helst. Men till skillnad från heteronormativa som inte ser heteronormen har männen mer att förlora på att få sina privilegier skärskådade och undandragna - om det så bara gäller deras egocentrerade sätt att knulla. Men det kan de gott ha. Det är hög tid att fler tar bladet från munnen och i likhet med Genus Schmenus ovan vidgår sitt obehag inför penisen. Se det som en del i ifrågasättande av kukväldet i allmänhet.

Inga kommentarer: