tisdag 9 juli 2013

Piedestalpojkar och förortsskildringar

När jag började läsa genusvetenskap hade jag läst en artikel som handlade om "piedestalpojkar" - ett uttryck myntat av en lärare där, eller om det nu var någon annan institution, det kan kvitta. Men jag kände en viss bävan: Skulle jag bli ifrågasatt, skulle även jag betraktas som någon som liksom ville förgylla sig genom att vara en Schyst Kille? Ja, man kunde ju undra varför ämnet som en gång hette Kvinnohistoria skulle läsas av en som var allt annat än kvinna.

Nu blev det inte så. Ingen ifrågasatte mina motiv, och eftersom jag tidigt kom ut (ännu en gång - det tar ju aldrig slut) som bisexuell var min solidaritet med den underordnade gruppen kvinnor en parallell till min underordning i förhållande till de heterosexuella. Men jag frågade mig om inte även det var ett slags piedestal;  Varför kändes det angeläget att komma ut? Var det för att visa att även jag, att jag är en av er? Ville jag desarmera en potentiellt hotfull maskulinitet, inte vara den som störde det skyddade rummet? 

Ja, lite var det nog så. Jag var som småstadssheriffen som kunde försvara mamsellerna mot råskinnen till boskapstjuvar om det skulle behövas. För sheriffen i pang pang-rullarna är ju ofta även han en avvikare, en mjäkig typ som tycker att man ska respektera lag och ordning. Men när det gäller sätter han hårt mot hårt. Inte för att jag någonsin har tillgripit våld, men jag har alltid betraktat män som hotfulla. Jag var manshatare långt innan jag blev feminist, och det på goda grunder som jag inte tänker tråka ut er med att redogöra för i dag.

Samtidigt var mitt engagemang alldeles äkta, och av betydligt äldre datum än min identitet som bisexuell. Jag hade förstått hur min mormor, dotter till en kvinna som sålts på fattigauktion av socknen när hon blev föräldralös,  var underordnad min morfar, den snudd på legendariske stadsläkaren som grundade Falu BB. Själv hade hon läst på filosofiska fakulteten i Lund och var fil. kand. och trebarnsmor när hon blev myndig 1921. Inte för att jag tror att morfar, hennes förmyndare enligt lagen, var någon despot. De delade också ett socialt engagemang, även om hon låg långt till vänster om honom. Men i praktiken hamnade hon i skuggan av honom eftersom hans mycket långa arbetsdagar och ofta nattliga utryckningar för att förlösa nån gumma i skogen krävde en viss markservice. Hon hade sina franska läsecirklar med andra medelklassdamer, men något annat utlopp för sina kunskaper och sitt intellekt gavs just inte. Och när morfar dog och hon hade kunnat ägna sig åt sina egna intressen, sitt eget liv, blev hon i stället gravt dement och försvann in på en institution.

Min mamma hade gärna blivit läkare, men nu hade hon en storebror som också ville gå i sin fars fotspår, så det blev inget med den saken. Hon utbildade sig till socionom i stället och yrkesarbetade hela sitt liv, som kurator, syokonsulent, terapeut och en del annat, även när vi barn var små. Om mormor hade varit försiktigt radikal för sin tid var min mamma utpräglat vänster. Men även hon var underordnad i ett samhälle där kvinnligt yrkesarbete medförde en automatisk konflikt mellan omvårdnad och arbetsliv - något som inte precis störde min pappa eller andra män i hans generation. De kunde vara frånvarande pappor utan att någon höjde på ögonbrynen. Jag förstod inte att han bestämde, det kändes inte så. Men när han hade dött berättade hon för mig hur hon alltid hade känt hur hans behov hade styrt deras äktenskap. Det var ett uppvaknande för mig. Jag såg hur även mina systrar, ännu radikalare och ofta ännu mer välutbildade än mor och mormor även de drabbades av patriarkatet på olika vis. Det gjorde mig så arg och spädde på min vrede mot det här orättfärdiga systemet. Jag var nåt slags feminist, om än outbildad och omedveten om hur jag själv bidrog till kvinnors underordning. Jag tydde mig till kvinnor och kände samhörighet med kvinnor. Jag var ingen riktig karl, det hade jag aldrig varit.

I tonåren engagerade jag mig i kampen mot USA-imperialismen. Jag gick i demonstrationståg, skramlade med insamlingsbössor, affischerade. Jag gick med i Clarté och såg framför mig en framtid utan sociala orättvisor och förtryck. Jag var en privilegierad liten Brommapojke som stod på samma sida som Vietnams bönder mot LBJ och Nixon, jag stod på samma sida som arbetarna mot Wallenberg. Var det inte lite fånigt? Var inte Fria Proteatern också bara ett gäng medelklassglin som sjöng om gruvarbetarnas kamp mot NJA utan att ha en susning om hur det var att jobba under jord med en alltmer värkande kropp? Med vilken rätt tog vi till orda? Och vilken roll tilldelades kvinnorna i de här rörelserna? Fixade de fika medan mededklassmarxisterna petade sig i näsan och gärna såg att tjejerna brände behån? Nja, det är väl att ta i. Men nog fan tog männen upp allt syre som män har för vana. Kvinnlig underordning var väl lite trist, men vänta bara när det klasslösa samhället har uppstått, då fixar vi även sånt krafs i kanten. Jag tror att många som var med då insåg att det behövdes mansfria forum. Det var ingen slump att vi fick radikalfeminister.

Vad vill jag nu säga med allt det här? Jo, att det inte är så enkelt med engagemang. Frågan måste alltid ställas  vilken attityd man som engagerad har i förhållande till det man brinner för. Man måste rannsaka sig själv så att man inte bidrar till förtryck utan att vara medveten om det. Man måste låta andra ifrågasätta en, även om det kan svida. Och man bör vara försiktig med att uttala sig å andras vägnar. Det är förmodligen den som känt på förtryck, osynliggörande, underordning och fördomar in på bara skinnet som bäst vet vilka krav som är viktiga och relevanta. Vilka motbilder som behövs. Vilka åtgärder som kan göra skillnad.

Men det behövs också teoribildning. Utan bra och skarpslipade analysverktyg riskerar vi att gå vilse i dagsfrågor och förlora oss i internt käbbel om den rätta åsikten, den rätta vägen. Vi behöver Simone de Beauvoir, Moniqe Wittig, Judith Butler, Nancy Fraser, Gayatri Spivak, Audre Lorde och andra akademiska feminister. Vi behöver postkolonialister, behöver analyser av rasism och klassförtryck, behöver sociologer som Beverley Skeggs och så vidare. Och här ska jag citera mig själv ur ett gammalt inlägg:


Jag förstår frustrationen över den akademiska feminismen - visst är Spivak nästintill obegriplig, och visst kan det vara svårt att få grepp om någon som tycker att burlesk är feministisk. Visst finns det en risk att vissa fastnar i ett teoretiskt navelskådande och glömmer klassperspektivet och de klassiska kvinnofrågorna. Men jag tror faktiskt att den tid är förbi då några frågor är enkla. Det duger inte att koncentrera sig på ett par-tre enkla (nåja) huvudfrågor och skjuta de andra på framtiden. Vi kan inte operera bort vetskapen om att olika förtryck samverkar, för det vore att återgå till forna tiders socialism som hävdade att kvinnans frigörelse lät som en bra idé, men allt skulle fixa sig när väl klassorättvisorna försvann. Det är liksom bättre att anpassa de teoretiska och politiska redskapen efter verkligheten än efter en tänkt verklighet.
Dessutom: de intellektuella måste få vara intellektuella. Kombinationen av akademisk eller kulturell kapitalansamling och samhällsengagemang har faktiskt visat sig vara en riktigt jävla bra idé från Zola och framåt. Det åligger akademikerna att föra ut sina teorier på ett begripligt sätt, men man kan inte gärna anklaga dem för att de är akademiska. Det enda sättet att värna om akademiskt eller kulturellt kapital är att ta vara på dem som tar vara på det, så skjut inte budbäraren, tack. Vi ska vara glada att det finns någon som ständigt är beredd att komplicera och ifrågasätta det självklara och enkla, att det finns någon som inte tror på allt som är sant, för att nu citera Nietzsche.

Ja, låt oss ifrågasätta varandra och inte minst oss själva. Låt den som behöver ett fredat rum få ha det - så länge det inte är exempelvis vita feminister som utesluter icke-vita feminister. Men kan vi inte släppa det där tuggbenet som stavas tolkningsföreträde? Jag tycker att allt engagemang mot underordning och förtryck är bra. Man måste inte bo i Husby för att dra rätt slutsatser om Husby, lika lite som man måste vara vietnamesisk bonde för att hata och bekämpa USA-imperialismen eller kvinna för att vara feminist.

Så här skriver Lidija Praizovic om Johanna Langhorts bok om Husby: 

Säg, skulle det inte vara märkligt om en heteronormativ heterosexuell skrev en bok om hbtq-människor, där han beskrev dem, definierade deras förtryck och formulerade deras kamp? Skulle det inte vara märkligt om en bok som utgav sig för att vara radikalvänsterfeministisk slutade med målet: Att männen låter kvinnorna få bollen ibland? På samma sätt är det fel och konstigt att vita medelklass-Langhorst ska föra sin svenniga och okunniga antirasistiska förortskamp, där hon gång på gång trampar i klaveret.

Jo, det skulle vara märkligt. Men det vore inte så märkligt om en heterosexuell ställde sig på samma sida som hbtq-personer eller en antirasist skrev om förorten. Märkligt vore om enbart de omedelbart drabbade fick höras i debatten. Det märkliga är att Langhorst ska behöva kallas medelklass och svenne, som om det automatiskt diskvalificerar henne. Hennes bok förtjänar säkerligen kritik, har jag förstått. Hon är kanske en piedestalkvinna, en navelskådare och så vidare. Och jag förstår om Praizovic lackar ur. Men jag tror att Langhorst kan lära om och bli en tillgång. En förutsättning för det är dock att den som kritiserar henne kan skilja mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar, för att nu använda ett gammalt marxistiskt uttryck. Står vi i grund och botten på samma sida, eller lierar du dig med förtryckarna? Om vi är på samma sida, kan vi inte lära av varandra och gå vidare i vår kamp mot orättvisor och underordning, vilken kulör och valör de här maktordningarna än har? Jag tycker det.

Så, sheriffen har talat. Nu ska han rida bort i solnedgången och fixa med konstrande men tvättade sofföverdrag, för på dem har kidsen spillt choklad och frukt och annat han helst inte vill tänka på.

Inga kommentarer: