fredag 30 mars 2012

Några ord till min son, ifall han prostituerade sig

Kära du,
när du var en liten bebis pysslade vi om dig. Jag och din mamma bytte blöja på dig, du fick en ny omlottröja när du hade fått upp lite bröstmjölk, vi badade dig, gosade med dig, beundrade vår skatt. Du var våra ögons ljus och stora, stora kärlek. Det är du fortfarande, och det kan ingenting i världen ändra på. Föräldrars kärlek går inte över. Jag älskar dig oavsett vem du är, vem du förälskar dig i, vad du än gör. Samma sak gäller för din mamma, även om det är jag som skriver det här brevet.

Du är stor nu. Du bestämmer själv över ditt öde, gör dina egna misstag precis som jag har gjort mina, har drömmar och förhoppningar som bara är dina. Som förälder vill man kunna hålla sin hand under sitt barn hela livet, skydda det från allt ont, fånga upp det när det faller. Men i föräldraskapet ingår också den hemska vissheten att allt detta bara är en dagdröm. Livet far ofta brutalt fram med oss och du är inget undantag, hur mycket jag än önskade att det vore så. Och nu ska jag tala klarspråk. Att du prostituerar dig gör mig bedrövad och orolig.

Jag vet så lite om den värld där främlingar köper sig tillträde till din kropp. Det känns som en farlig värld på många sätt - ja, jag vet, jag kan höra dig protestera nu. Du vet vad du gör, det är ingen fara och jag ska inte lägga mig i. Men eftersom du ogärna vill prata med mig om det här, vilket jag förstår, har jag försökt hämta kunskap på annat håll. Så nu har jag varit inne på RFSL:s sidor om sex och hälsa, och vill säga ett par ord om deras råd "Till dig som säljer sex".

RFSL skriver det här i skademinimerande syfte. Det är lovvärt. Du får många goda råd som gäller kondomanvändning, könssjukdomar, hiv-prevention och potentiellt farliga situationer. Och visst ska du tänka på allt det här, det vill jag. Men mig skänker inte de här råden någon trygghet, tvärtom. Jag tänker mer på alla faror och undrar varför du utsätter dig för dem. Jag skulle vara orolig för dig om du jobbade på ett fängelse eller en rättspsykiatrisk avdelning också, eller om du tog jobb på en oljeborrplattform. Men där har man arbetskamrater och säkerhetsföreskrifter, det är en någorlunda kontrollerad miljö. Du är alldeles ensam med din kund som du i de allra flesta fall inte vet någonting om. Ingenting alls. Är han sadist, en våldtäktsman, kanske båda? Eller är det en homofob som vill locka dig i en fälla för att knacka bög? Jag vill inte att du ska bli våldtagen, misshandlad, kanske till och med mördad - kalla mig hönspappa.

RFSL påpekar att vilken man som helst kan bli våldtagen, alltså även prostituerade män. Jag har aldrig berättat det här för dig, men faktum är att jag själv råkade ut för det när jag var flera år yngre än du är nu. Jag ska inte gå in på detaljer, men vet du vad som var det avgörande för att jag skulle kunna gå vidare? Jo, det var min terapeuts råd till mig att betrakta våldtäkten som en olyckshändelse. Och så var det. Jag kunde inte förutse vad som skulle hända, och därmed kunde jag heller inte gardera mig för det. Det är liksom själva definitionen av en olyckshändelse, och den som drabbas har alltså ingen skuld till det hela. Jag hade i så många år klandrat mig själv. Hur kunde jag vara så DUM att jag följde med honom hem?! Och så vidare. Men nu lyftes skulden från mig.

Det är aldrig offrets fel. Det är alltid våldtäktsmannens. Det borde vara självklart. Men hur ska du kunna tänka som jag, hur ska du kunna låta bli att klandra dig själv om du drabbas? Är inte risken stor att du tänker: "Ja, jag läste ju att risken finns, det stod klart och tydligt på RFSL:s sajt. Jag visste vad jag gav mig in i." Jag kan bara vädja till dig att inte tänka så.

Är det värt alla faror? Varför då? Är det pengarna? Jag skulle önska att jag kunde kompensera dig för inkomstbortfallet, men det kan jag nog inte. Och om det inte är pengarna, vad är det då? Får du en kick av spänningen? Eller, hemska tanke, gör du det här för att du inte tycker att du är värd bättre? Vill du bestraffa dig själv? Det ena alternativet känns lika illa som det andra. Du kanske tycker att jag problematiserar helt i onödan. Det här är bara en affärstransaktion vilken som helst, en tjänst där den ena betalar och den andra får betalt - varför ska någon lägga sig i det?

Men då vill jag påpeka en sak. Din kropp är ditt perspektiv på världen. Det var den kroppen som blev badad, gosad med, som låg mot min under min morgonrock, hud mot hud när du var bebis. Det var den som lärde sig cykla, den som blev sjuk och i feberyra upplevde världen som obekant. Det är den som en dag kommer att utsättas för prövningar du aldrig hade kunnat föreställa dig. Den behöver vara intakt och stark. Den ska vara en källa till glädje, en språngbräda, en kontaktyta till andra kroppar. Den måste vara en fredad zon som bara du bestämmer över. Du kan sälja ditt arbete, du kan slita ut dig för att tjäna pengar, du kan låta kroppen tjäna dig i allt detta. Men ingen annan har någon rätt till din kropp.

Jag märker att jag blir mångordig. Jag hoppas att du förlåter mig det. Jag känner bara att jag har så mycket att säga dig, och ändå kommer det här brevet inte att räcka till på långa vägar. Jag har nyss stått ute på balkongen och rökt, förstört min kropp ännu en smula. Jag borde verkligen sluta.

Men alltså: att sälja sex är inte vilken affärstransaktion som helst; jag kan inte tycka det. Det är att låta någon använda din kropp som medel, en behållare att tömma sig i. Om det här sker gång på gång kommer du att vänja dig vid att bli sedd just som ett medel. Hur kommer du då att reagera när en pojkvän eller älskare begär dig, söker sin tillflykt till din kropp? Kommer du att kunna glömma alla de gånger någon har fått tillträde till dig, inte för att du är en älskad eller åtrådd person, inte för att ni har en relation som bygger på ömsesidighet, kärlek och respekt - utan för att du för stunden är den där kroppen vilken som helst, det där hålet som kan man få utlösning i, eller den kropp man får bestämma över och dominera för att man är den som betalar? Risken är betydande att du inte kommer att kunna hålla de negativa associationerna stången. Vore det inte bättre att dra en tydlig gräns, inte utsätta dig för din egen ambivalens?

Du ska också veta att det många prostituerade tycker är väldigt svårt är horstigmat. Vi lever inte precis i ett samhälle där folk rycker på axlarna åt prostitution. Många ser ner på den som säljer sig, många moraliserar, vill inte umgås med "en sån där", vara tillsammans med "en sån där". Det finns en sexualfientlig moralism som fördömer allt som inte är sex mellan man och kvinna, helst i äktenskaplig form. Jag tillhör inte det lägret. Jag dömer ingen. Men jag vill att du ska vara medveten om vilket hemlighetsmakeri du kan känna dig tvingad att hålla på med. För om du inte gör det kommer du bli tvungen att förklara dig och försvara ditt val, gång på gång på gång: en komma ut-process av en helt annan kaliber än den vanliga. Så ja, det finns nackdelar utöver dem som RFSL räknar upp, även om den listan redan är lång.

Men det som gör mig arg på riktigt när jag läser RFSL-sidorna är deras råd till det de kallar sexköparna. Som om det bara är sex de köper. Som om de skulle läsa RFSL-sidor. Men okej, låt oss kalla dem sexköpare. Vad bör alltså en sexköpare tänka på? Delvis är råden desamma som ges till dig: man ska ska tänka på att använda kondom, låta testa sig och så vidare. Men man ska också ha ett respektfullt sätt, acceptera att ett nej är ett nej, respektera den prostituerades anonymitet och gränser och på alla vis vara en god sexköpare. "Skrik, våld och hot är aldrig någon framkomlig väg", står det i bästa Magdela Ribbing-stil. Det är bara det att skrik, våld och hot kan vara ett alldeles utmärkt sätt att få som man vill, t.ex. att få slippa använda kondom. Vilken torsk betalar förresten för en avsugning med kondom?

Köparen uppmanas också att skilja på folk och fä. En sexsäljare som väljer sina kunder och säger nej till vissa är troligtvis en som ägnar sig åt det här frivilligt, skriver de. Hur nu torsken ska veta att du just är en sån kräsen typ kan man fråga sig. Men den som nyss verkar ha kommit till Sverige från Östeuropa, Afrika eller Asien ska man se upp med, liksom den som berättar en historia som inte verkar trovärdig, för det kan vara ett människohandel, och sånt vill ju inte den gode sexköparen befatta sig med. Nej, "majoriteten av sexköpare vill träffa en sexsäljare som jobbar med försäljning av sexuella tjänster helt frivilligt och inte far illa av det". Hur nu RFSL kan veta att du inte far illa. Och om nu torsken bryr sig om såna petitesser när han är kåt och vill köpa sig en kroppsöppning.

Det här är exakt så helt vanliga torskar vill framställa sig. De skulle aldrig drömma om att utnyttja någon som på ett eller annat sätt befinner sig i en utsatt situation. Nej, de är så omtänksamma så. Artiga. Tänker på kondom. Tänker att skrik, våld och hot aldrig är en framkomlig väg. Så fin är den gode sexköparen. Visserligen är det han ägnar sig åt olagligt, men det är ju bara det paternalistiska samhället, styrt av elitfeminister och moraltanter, som har bestämt det. Om han finge råda skulle allt bli mycket bättre.

Man ju tycka att det finns vissa allmänmänskliga principer, som att behandla sina medmänniskor som mål, inte som medel. Men den principen står alltså sexköparen över: han har ju betalat. Ska alltså moraliska principer vara dispositiva, en fråga om pengar och makt? Kalla mig moralistisk, men den här sortens avlatsbrev inger mig starkt obehag. Jag skulle till och med vilja påstå att de inte gäller.

Det har blivit kväll. Ute på gatan cyklar en grabb i tioårsåldern hem till sina föräldrar. Det är lite väl sent, det är kanske därför han har så bråttom. Jag minns när jag lärde mig cykla, och när jag lärde dig. Vi upplevde nog samma sak. Cykeln känns orimligt hög och vinglig och mycket riktigt vurpar man med jämna mellanrum tills man äntligen hittar balansen. Det går en tid, och man cyklar jämt, stolt över att ha betvingat sin rädsla och bristande koordination. Och så en dag, utan att man har märkt det, har cykeln blivit en förlängning av ens kropp, knappt märkbar.

Vi sträcker oss ut mot världen med våra kroppar. Vi sträcker oss mot varandra. Vi sitter ihop, som en förlängning av den andra. När jag säger att jag är fäst vid dig menar jag det bokstavligt; du är en del av mig. Min gamla kropp minns din alldeles späda. Jag minns när jag följde dig till skolan, din breda, varma och barnsliga hand i min. Jag behöver inte ens blunda för att veta hur det känns att krama din numera vuxna kropp. Du bebor världen med den. Var rädd om dig.

Pappa


--------------------

På förekommen anledning: Ovanstående är fiktion och ingenting annat. Notera ordet "ifall". Inget av mina barn är på något vis i farozonen. Att jag formulerade inlägget som ett brev var för att det personliga kan ta skruv på ett helt annat sätt än ett teoretiskt resonemang. Så oroa er inte.