måndag 25 april 2011

Det HETER inte /öschötagatan/!

Jag råkade starta en rätt animerad diskussion på Twittan om uttal av gatunamn i Stockholm, och blev genast anklagad för att vara vara RASIST. Nej, jag skojar. Så allvarligt var det inte, och så allvarligt ser jag inte på uttalet av Nortullsgatan. Om ni har åkt någon av bussarna som passerar den gatan kan ni höra att SL-Barbie uttalar namnet med betoning på andra stavelsen. Så gör inga riktiga Stockholmare, skrev jag. Varpå frågan dyker upp: "Vad är en riktig Stockholmare?" Det har jag inget svar på. Men jag känner mig som en, vilket inte hindrar att var och en som bor här eller kanske har bott här förr har rätt till samma känslor. Men jag märker att det faktiskt gör ont i mig när jag tänker på Stockholm, och vill försöka förklara varför.

Stockholm är min stad. Den är min och bara min, och ingen jävel ska försöka ta den ifrån mig. Jag har hemortsrätt här, jag är född och uppvuxen här men hör ändå inte hemma här. För hemma finns inte längre. Staden har förvandlats på ett sätt jag inte tycker om.

Det började en måndag. Plötsligt hade alla portar kodlås. På tisdagen hade alla hus vindsvåningar och ingen jävel hade längre vindsförråd. På onsdagen var alla gamla kåkar plötsligt iklädda piffiga pastellfärger. På torsdagen flyttade Tuttan Karlsson och hennes sjuka syster och taxichaffisen till Rågsved. På fredagen stängde skomakeriet. På lördagen sparkades kollektivet ut och källaren inreddes till boulebana. På söndagen kom lystna horder i stadsjeepar för att hasa omkring i blå tossor av plast på den nylagda fiskbensparketten i Tuttans gamla tvåa på Roslagsgatan. Det tog en vecka, sen var allting innanför tullarna ett gyllene getto.

Jag har kört taxi här under många år. Jag har kört buss här, jag har delat ut post här, jag har knatat omkring eller cyklat på dess gator sedan Jura. Jag hittar överallt i stan och någorlunda väl i nästan alla dess förorter. Men häromdagen promenerade jag upp från Norra Bantorget till Odenplan och märkte att minst 90 procent av alla butiker var nya för mig. Då spelar det ingen roll att husen står kvar, att Observatorielunden knappast låter sig rubbas ur fläcken eller att jag har minnen av bokhandeln Vattumannen och annat som sedan länge är försvunnet. Det måste förstås vara så, ty marknaden, den heliga, tillåter inte permanens för permanensens skull. Men det gör ont i mig.

Gudskelov är inte allting borta. Man kan fortfarande gå till Ritorno eller huvudbiblioteket - det vissa kallar Stadsbiblioteket - eller ta Katarinahissen upp till Mosebacke. Men allt det där är bara små motståndsfickor av nostalgi. Ja, ni vet ju vad nostalgi brukar betyda: "vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat (särskilt om längtan till vissa miljöer e.d.)" som NE skriver. Men för mig är efterledet starkare, alltså smärtan, "algin". Jag längtar inte tillbaka, och det gör inte heller den som bodde i en usel kvart på den ständigt mörka Kocksgatan. Jag önskar inte att tiden stod stilla, tvärtom. Men jag hatar att den går så fort, och hela tiden på någon annans villkor, för jag hinner inte med.

Fram till för inte så längesen kunde jag peka ut den exakta platsen där jag kom till världen: en liten rondell utanför Sabbatsbergs kvinnoklinik där jag föddes i vår Ford Zephyr medan far rusade in efter hjälp. Nu står där ytterligare nåt anonymt och vräkigt och glasblänkande. Era jävlar, säger jag bara. Ni äger inte det där stället, för det gör jag. Jag äger också Lodgatan och Robert Almströmsgatan (där bodde mina föräldrar när de träffades) och fan vad jag äger Surbrunnsgatan och Åsögatan och de gröna tunnelbanevagnarna och Lindhagensplan där det stod en folkvagn på taket till höghuset när jag var liten. När jag var liten och kom hem från Öland efter en evighetslång sommar och fick se tunnelbanetågen rassla över Tranebergsbron och det klack till i mig av glädje. Jag älskar tunnelbanan och jag älskar bussarna och jag älskar Markvardsgatans lilla viadukt och minigolfbanan i Krillan och S:t Görans sjukhus. Men jag älskar fan inte Capio eller Svensk Fittighetsförmedling som säljer allt, allt, allt. Jag älskar inte Åsögatan längre, för Mongis lilla restaurang är borta och ersatt med Guldapan eller vad fan nu den heter, och så har vi tillgjorda butiker och triljarder hippa små krogar och horder av fulla ungdomar nätterna igenom. Jag hatar att stan har blivit en kombination av nöjespark och rikemansreservat. Jag undviker i görligaste mån att vistas i närheten av Stureplan, för där finns inte längre min fars kontor på Kungsgatan eller Augusta Janssons karamellfabrik eller Brända Tomten.

Ibland tänker jag mig att han skulle återuppstå från de döda, och att jag skulle guida honom genom stan och genom ett senmodernt samhälle med e-post men inga postkontor, med folk som alltid kan nås utan någon särskild anledning alls, med att allt är offentligt och samtidigt privatiserat. Undrar hur länge han skulle stå ut. Jag står knappt ut själv. När jag var liten brukade mor och jag åka till Blackeberg och handla ibland, bara för att det var så trevligt. Och det är det. Blackeberg är en skinande arkitektonisk pärla och kommer så att förbli. Ett tag till. Min klasskamrat Tore som bodde på Grundtvigsgatan var livrädd för alla busar. Men de har dött eller flyttat. Och här i Vällingby där jag bor ser jag fortfarande järngänget av tanter som har bott här sen 1954 när det invigdes. Nu är det tillsnofsat på alla möjliga vis, men ändå klart igenkännbart. Det går att andas i Vällingby, för asjävlarna i stadsjeepar har inte hittat hit än. Pallas konditori ligger där det ligger, och kvinnan i mörkt hår och glasögon har jobbat där sen kondiset öppnade. Det gör mig trygg.

Men stan är inte min längre, fast den är min. Ingen kan ta ifrån mig den, men det behövdes inte, för i stället gjorde de om den. Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger, som bekant, men jag skulle gärna höra den porla lite. Utan bakgrundsmusik, tack. Och jag tänker fortsätta att betona Norrtullsgatan på första stavelsen och säga /öst-götagatan/ utan nåt jävla sje-ljud. För det är mitt sätt att bevara lite mänsklig värdighet i det lilla.

Inga kommentarer: