Bokslukaråldern, brukar den kallas. Jag kom aldrig ur den. Den oerhörda, överväldigande glädje som infann sig när jag insåg att det inte bara fanns en bok av Jules Verne eller att serien om de tre musketörerna bara fortsatte och fortsatte, eller när jag upptäckte ett dusssintal barnsliga detektivböcker som någon kusin hade tröttnat på, motsvarades senare av Sherlock Holmes-böckerna eller Edgar Allan Poe eller Alistair Macleans spänningslitteratur med fasor och intriger, eller långt senare av Tidens ryska klassiker där bok efter bok efter bok var små pärlor. Och så blev det Herman Hesse och Dostojevskij och andra författare som inte bara hade skrivit enstaka verk utan hela, sammanhängande fresker. Mot det har livet inte mycket att erbjuda. I litteraturen hänförs man och svimmar och har lungsot, irrar omkring febrig av kärlek och poesi, förföljer skugglika varelser i dimman, försjunker i opiumrus, kastar sig utför stup, jagas av vålnader. Man går inte till kiosken och köper en ask Tuttifrutti även om det också är ett glädjeämne i det lilla.
Men fråga mig inte vad alla böcker har handlat om, för det har jag glömt. Ta en bok som "Mulattkvinnan" av Asturias. Herregud, vad jag älskade den! Och herregud vad jag har glömt bort den. Ibland är det nog lika bra. Jag skulle aldrig i livet läsa om Herman Hesse, till exempel. Jag vill tro att han är bra, men misstänker att jag skulle fnysa i dag. För att inte tala om vissa andra författare av mer dagsländeaktig natur, som Carlos Castaneda eller Robert M. Pirsig. De är säkerligen riktigt pinsamma, men då förde de mig för en kort tid in i en fascinerande värld. Så man kan glömma på olika sätt. I det senare fallet är glömskan nästan aktiv.
Man kan ju tycka att det är synd att ha läst Bröderna Karamazov och inte minnas ett jota, mer än att Aljosja nog var lite grann som Aramis, fast såklart ännu mer livfullt skildrad. Men mig gör det ingenting. Jag har läst rubb och stubb av Saul Bellow, Isaac Bashevis Singer, Graham Greene, Anthony Burgess - allt är borta. Jag dyrkade Gogols noveller och epik men har bara kvar vissa fragment. Jag var andäktig när jag läste "Hadrianus minnen" av Marguerite Yourcenar, men det är också det enda jag minns.
När jag var femton eller så fick jag "Den stora gruvstrejken" av Zola av någon av mina systrar. Den skulle liksom få mig att öppna ögonen för en bister verklighet, tänker jag. Och visst gjorde den det, liksom Saarikoskis torpartrilogi eller Väinö Linnas soldatromaner där man hade ett mustigt språk och rullade sig en mahorka, något slags vansinnigt rykande cigg av tidningspapper och billig rysk tobak. Bönderna plöjde den karga jorden, folk trälade i fabrikerna, blödde och dog. Ja, det är ungefär vad jag bär med mig. Men Tolstoj orkade jag aldrig med. Han var för fin, på nåt sätt. Krig och fucking förädlad fred, som en rokokomöbel strandad i en leråker.
Och så finns det litteratur som jag verkligen inte vill minnas, för den är för ångestdrivande. Jag var tvungen att sluta läsa Kafkas "Slottet", för jag ville bara dö. Då hade jag ändå läst "I straffkolonin", där delinkventen fick sina synder inristade på ryggen av en infernalisk maskin med tusen nålar. I det ögonblick texten klarnade och fången äntligen förstod spetsades han som en insekt och kastades åt sidan. Jag vill inte läsa om den boken heller. Men jag skulle gärna läsa om alla de där så kallade magiska realisterna från Sydamerika. Och nu vill jag alltså påpeka det som borde vara självklart: all realism är magisk. Det är också anledningen till att det finns ett specifikt litterärt verk jag verkligen vägrar att läsa om.
Den där lille bokslukaren i sin bädd med ESSO-tigern på lampan mysande ovanför bor naturligtvis kvar i mig. Men något som också lever kvar är verkligheten utanför sängen. Den var inte bara betydligt mer prosaisk, den var skrämmande och ensam. Och många, många år senare befann jag mig i en liknande situation. Den värld jag med mycken möda på något sätt hade betvingat, eller i alla fall lärt mig hantera, kantrade plötsligt. Jag hade inte direkt tillgång till litteraturens tröstebädd heller, även jag jag nyligen hade upptäckt Saramago. Men Saramago är så långt ifrån verklighetsflykt som man kan komma. Hans världar är fantastiska och ibland magiska i sin realism, men de är samtidigt ett idogt petande i smärtnerver man inte visste att man hade. Så här står det i inledningen till "Alla namnen":
Du känner det namn de gav dig, men inte det namn du har.Och det minns jag, för så var det verkligen. Att två äktenskap hade kraschat var en sak. All jävla smärta var en sak, sönderpressade kindtänder och utbrändhet och ekonomisk ruin var en sak. Men att vakna upp som Mumintrollet mitt i vintern och finna att världen är helt förändrad gör att man med nödvändighet måste ställa sig frågan om det inte är man själv som har förändrats, och det oåterkalleligen.
Jag skrev dagbok på Qruisern under den här tiden. Jag hade aldrig skrivit något förut, även om jag som alla andra hade närt hemliga författardrömmar. De drömmarna var omöjliga, för dels var jag för lat för att ens sätta en penna på papperet, dels framstod de som så löjliga i skenet av en överväldigande världslitteratur. Men nu skrev jag alltså, av självbevarelsedrift och ett behov av att förmedla allt jag upplevde. Jag hade inga litterära ambitioner eller så. Jag skrev inte med baktanken att en dag publicera. Men dagboken fick en mirakulös effekt: den gav mig kontakt med vilt främmande personer som blev mina vänner och älskade och vägledare i den här igensnöade världen där mitt namn inte längre var igenkännligt. Ja, realism blev magi ur vilken en ny realitet kunde spira. Jag började om, som så många gånger förut, men nu på ett helt nytt sätt och kanske för sista gången. Jag hoppas i alla fall på det sistnämnda.
Det är det här jag inte kan läsa. Det gör för ont. Jag fick flera år senare för mig att trots allt publicera dagböckerna, varför minns jag inte riktigt. Jag tror att det delvis var på uppmaning. Hursomhelst började jag klippa och klistra. Jag tog hela min tid på Qruisern, med inlägg i diskussionsforum för bisexuella och polyamorösa, med långa mess-växlingar med mina nyvunna vänner och med dagböckernas bistra och ibland fantastiska verklighet, ja, jag försökte göra en roman av det. Många timmar satt jag med C, som också skrev, och med Marty som ju var en etablerad dramatiker och språkvirtuos. En dag skickade jag iväg tjocka buntar till en hoper förlag, utan att egentligen tro att det skulle bli nåt. En av lektörerna skrev mycket uppskattande men det passar inte vår profil, och ja ni vet hur det kan låta om ni själva har försökt. Jag gjorde ett sista försök med ett numera nedlagt förlag, men fick vänta i evigheter på deras respons - mycket längre än med de etablerade och stora förlagen. Jag blev förbannad och drog tillbaka manuset. Än i dag känner jag ett visst groll, och det är nog ömsesidigt. Men det kan kvitta, för jag är faktiskt glad att det inte blev någon publicering. Jag har kvar alltihop, men jag förmår inte läsa det, för jag vill inte vada genom och över de där tårfloderna igen. Det är delvis av magiska skäl, misstänker jag. Kanske kan monstret vakna till liv, kanske ska livet åter spela mig ett sånt där cyniskt litet spratt, på det där fullständigt likgiltiga viset som är livets.
Jag skrev ovan att Saramago inte är mycket till verklighetsflykt, men det är förstås lögn och förbannad dikt. Stor litteratur kan aldrig vara verklighetsflykt, för den slungar oss rakt in i någons verklighet så att den framstår som vår egen. Den ger oss mod att leva, den erbjuder de finaste analysverktyg för mänskligt beteende, den är teleskoperande och mikroskoperande och galopperande - skitsamma om vi glömmer den sen. För vi bär med oss den för evigt. På så vis är också all litteratur realism, fast magisk. Det går inte att skilja på vad som är vad, i varje fall kan inte jag göra det. "Så fort man börjar skriva blir det fiction", sa min vän C. när vi diskuterade min roman. Ja, och så fort man läser fiction blir det verklighet.
Sen tre år tillbaka har jag proppat hjärnan full med teorier, först i pedagogik, sedan i genusvetenskap. Och en helt ny värld har öppnat sig för mig. Det finns så oändligt många fantastiska tänkare att jag blir alldeles kallsvettig av tanken på allt jag missat och allt jag aldrig kommer att hinna med. Jag har givetvis glömt det mesta, allt annat vore orimligt. Men precis som med skönlitteraturen sätter den akademiska litteraturen djupa spår i mig. Jag har fått en helt ny syn på världen; det är faktiskt ingen överdrift. Nackdelen med det idoga pluggandet är att jag har blivit skönilliterat. Jag hinner inte läsa "Swanns värld" trots att det kanske är det allra mest fantastiska jag har läst. Men den finns kvar, liksom de verk av Saramago jag har sparat till den dag han skulle dö och aldrig skriva något mer. Nu är han verkligen död, men han finns kvar i mig och det finns mer att upptäcka. Det är okej, jag tar det sen.
Det händer dock att jag läser förströelselitteratur mellan varven. Med jämna mellanrum kollar jag i Pocketshopen om inte Michel Connelly, Patricia Cornwell eller Jeffrey Deaver har skrivit någon ny smaskig deckare. Sen sträckläser jag den, nästan i smyg och med en viss skam, lägger ifrån mig den med en suck och kastar mig över Lois McNay eller Bourdieu igen. Även den här sortens skönlitteratur glömmer jag, men på ett kvalitativt annorlunda sätt, för den är just ingenting att minnas. Den är som att se någon underhållande biofilm. (Nu ska jag inte börja tjata om alla filmer jag har sett och glömt, för de är tusentals. Visst har jag favoriter där med, som "Spegeln" av Tarkovskij, eller alla filmer av Fellini och Kurosawa och Fassbinder och och och. Även här finns det en stor skillnad mellan oförglömligt och bra-men-skräp.)
Bara en sista sak. Man kan tro att akademisk litteratur ska vara torr och teoretisk till sin natur. Det är precis tvärtom, skulle jag vilja påstå: riktigt bra akademisk litteratur är frustande och överväldigande och synnerligen praktisk. Dessutom försvinner naturligtvis inte författaren även om vederbörande kanske inte direkt beskriver en ringklockas spröda klang i barndomens trädgård. Läs lite av Bourdieu så får ni se hur fäst han är vid att uttrycka sig i paradoxer, eller läs Johan Asplunds "Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet" så kommer ni att jubla åt hans språk och snillrika formuleringar. Jag blir väldigt fäst vid många av de här författarna, inte bara för att de ägnar åratal åt de mest besynnerliga projekt, utan för att de faktiskt är ganska rörande i sin iver att analysera och briljera, väcka debatt och få uppmärksamhet. Det är också magisk realism, måhända mer pragmatisk än pratmagisk, men ändå.
Att komma ut ur garderoben är en stor sak. Jag tror inte att jag hade vågat om det inte hade varit för alla böcker jag har glömt. De fick mig att inse att det finns andra världar, vissa av dem möjliga att bebo. Och många av dem handlar just om hur denna trånga och mörka tillvaro kan förbytas i en med ljus och syre. Ja, garderoberna äro legio, men de har faktiskt en dörr. Tala om magisk realism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar