lördag 24 juli 2010

Identitet? Sicken blås!

Efter att ha läst pedagogik i tre terminer och genusvetenskap i två har jag inte längre någon aning om vad begreppet identitet betyder. Det är rätt skönt. Jag har formligen marinerats i olika identitetsteorier; studerat barndomspsykologi, hegemonisk maskulinitet, meningsskapande, stigmatisering, lärande, socialkonstruktivism, socialkonstruktionism, postkolonialism, fenomenologi, poststrukturalism, olika feminismer, queerteori, narrativ teori, diverse socialpsykologiska skolor, genealogi à la Foucault, intersektionalitet och så vidare. Oerhört intressant, alltihop, och allt har bäring på en eller annan fnorm av identitetsbegrepp. Och ju mer jag läser och lär mig desto mindre vet jag om vad tusan identitet ska betyda. Kanske ingenting? Det är måhända bara ett av alla dessa buzzwords, som "diskurs"? Så nu ska jag försöka reda ut för mig själv vad identitet förmodligen inte betyder.

Identitet är till att börja med ingenting man har eller bär med sig som, låt säga, ett bälte av krokodilskinn eller ett par njurar. Det borde betyda att man heller inte kan förlora sin identitet, och det låter ju betryggande. - Var inte skraj, Lasse! Din identitet kan de i alla fall inte ta ifrån dig! För du har ju ingen.

För det andra är identiteten, den där som man varken har eller bär med sig, föränderlig. Det kan tyckas ointressant. Om jag inte har ett bälte av krokodilskinn (vilket nästan ingen har utom möjligen Crocodile Dundee, men här avser jag ett bälte av läder eller lämpligt syntetmaterial som är präglat så att det ska efterlikna krokodilens sköldar och fjäll) så är jag sannolikt ointresserad av om sagda bälte förändras. Och det gör det: med tiden blir det nött. Kanske tvingas man stansa ett nytt hål i det om man magrar eller lägger ut. Men det är "man", det - inte jag. Dock! mina kära vänner, dock! har det ändå en viss betydelse. För man vet ju att det finns nåt som kallas identitet. Den gör livet intressantare, för man kan iaktta andras identitet. Men identiteten som lättjefullt flyter runt på rygg någonstans ute i universum är inte riktigt sig själv alla gånger. Bögidentiteten, till exempel. Det ska fan vara bög nuförtiden, kanske du hör Tobbe yttra. Därefter suckar han lätt, uppfylld av minnen från den gamla goda tid då han var hela kontorets maskot och Katja från Personal klappade honom på flinten och frågade hur han och Bjarne hade haft det i Sitges på semestern. Den lilla charaden fyllde två syften: den var identitetsskapande för Katja som framstod som härligt vidsynt, och det gav honom uppmärksamhet. Han kände sig unik. Visserligen lite väl unik för att skulle kännas riktigt bra, men ändå; hellre det än att vara vem som helst. Och ensam.

Kanske måste jag ta tillbaka: identiteten är i själva verket en accessoar. Då återstår bara att ta reda på vem det är som släpar runt på den. Men bara för det måste man ju inte tala om identitet. Den som till exempel är en pansexuell traversförare kanske kan definieras som blott ett kärl. På mödravårdscentralen är hon inte ett dugg pansexuell och bara i viss utsträckning traversförare. Nej, här är hon gravid, en gravid kvinna som snart ska bli mamma. Symfys-fundusmåttet är som det ska och hjärtljuden ligger på 154. Det kommer hon att minnas när hon tänker tillbaka på när hon var på smällen. Och när hon sedermera har blivit 98 år och är ganska vimsig och har brutit lårbenshalsen när hon skulle ta ner en karott från ett skåp och därför stått på en stol är hon sannerligen ingen traversförare. Mamma är hon inte heller, för barnet dog redan vid ett års ålder och nu har det gått så många år sen dess att minnena har bleknat. Sjukvårdspersonalen anar inte att hon en gång hade barn, de vet bara att ingen anhörig går att kontakta för att berätta att hon ska opereras. Själv känner hon sig ungefär som hon alltid har känt sig: hon är Julia. Hon tänker på sin lammunge som hon fick på sin femårsdag och på sin röda klänning som hon hade på sig när hon föreläste på en tjejjour i Umeå ett par decennier senare. Den var väldigt fin, hon kände sig lite som en annan människa i den, djärvare.

Ägodelar kommer och går, liksom identiteter. Bara själva kärlet består, och knappt det. Kroppen förändras väldeliga på sikt men är liksom ändå densamma, bara en smula olika från dag till dag. Ena dagen är man barn, nästa har man till sin fasa en jättestor kuk och dagen därpå har man till sin stora lättnad sluppit den. Om man nu ska komprimera lite. Man har ändå en stark känsla av att man alltid har varit den man är, fast måhända i fel kärl under en olycklig period. Det är inte så mycket märkvärdigare än de där sensationella artiklarna med bilder på Gunnel före (116 kg) och efter (67 kg). Tack, GI-metoden! Tidningen envisas med att båda de där personerna är Gunnel, för artikeln är skriven ur hennes perspektiv. Men hade de frågat folk på bussen hade 116-kilosvarianten varit en tjockis, ja groteskt fet, mer ett fenomen än en människa. Efter bantningskuren är hon i stället en kvinna vem som helst och i viss mån även en människa. Rätt schyst röv, tänker mannen på det nedfällbara sätet vid barnvagnsplatsen. Han brukar sitta där när det är sommar, för då hamnar man lägre och kan studera kvinnoben i korta klänningar utan att verka som en gluttare. Själv är han absolut heterosexuell, har aldrig skänkt en tanke åt penisar annat än i omklädningsrum och så. Man jämför ju, det gör man.

Ja, Gunnel är precis samma Gunnel som hon alltid har varit, men fettet maskerade henne. Skymde sikten, kan man säga. På samma sätt skymmer jättestora tuttar sikten, då hör man hemma i ett kuriosakabinett lika mycket som den som är ovanligt tjock eller saknar ben eller är afatiker. Vissa lyten har bara högre status. Men det jämnar ut sig. En dag är de där pupporna som alla ville beskåda och klämma på två mjölsäckar som tantaloran visserligen är ganska fäst vid, precis som de är fästa vid henne, men mest till besvär varma sommardagar på bussen. Och på äldreboendet Alopesian är det inget märkvärdigt att sakna ben eller inte kunna få fram ett vettigt ord fast man försöker. Kroppsdelar kommer och går, liksom själsförmögenheter.

Med tanke på att vi upplever världen genom våra kroppar är det kanske inte så konstigt att vi tänker oss en inre kärna, det somliga kallar själ. Något slags konstant verkar finnas där inne, oavsett om man är religiöst lagd eller inte. Man kan gå kurser för att hitta den, eller bli analysand under många år eller träffa ett medium eller Hans Scheike eller en Hare Krishnamunk på gatan, och vips är ens liv förändrat! Det gäller nämligen att vara sig själv - och hur ska man kunna det om man inte vet vem man är? Att vara osann mot sitt rätta jag är en synd och en fasa. Det är okej om man i vissa lägen blir utom sig, men förr eller senare måste man krypa tillbaka, likt en dyngbagge som pustar ut i förnan efter väl förrättat värv: ännu en gödselboll trillad till lagom storlek och lagd till handlingarna. Men tänk om man aldrig hittar hem? Kanske bygger man sig en primalskrikslåda för att inte störa grannarna, eller så deltar man i en kram- och massagesession ute i Guds fria natur. Genom att återuppväcka känslor eller minnen från barndomen kan den vuxna människan möta nuet och därefter vandra in i framtiden, ständigt sneglande över axeln för att kontrollera att kärnan hänger med och inte har satt sig i dikesrenen med sina apelsiner och mackor med messmör. Ja, då har man en enhetlig identitet. Lite bräcklig, men vad fan.

Själv var jag mest intresserad av pojkar när jag var pojke och av ynglingar när jag var yngling. Tjejer var så annorlunda och lite skrämmande. Jag var väl inte direkt bög, men nåt åt det hållet, fast det hade jag aldrig vidgått om någon frågade mig. Och visst fantiserade jag om mogna kvinnor som alla andra ynglingar. Sen kom den där olycksalige sjömannen och knep min oskuld fast jag knep allt jag kunde. Men det värsta var att han knep den lilla tilltro till andra som jag hade klamrat mig fast vid i min ensamhet. Bryskt utkastad ur min barndom sökte jag mig nu till kvinnor och fick tjejkompisar som jag allt var lite lönnkåt på. Men det viktigaste var att jag kunde vara mig själv med dem - vem nu det var. Jag försökte ta reda på det. Vilken var min identitet? Inte var jag väl bög trots att den jäveln hade sugit av mig en gång, liksom för att få mig att känna att jag minsann hade varit med på alltihop från början. Nej, jag var banne mig heterosexuell, fast utan några synbara bevis därpå. Föreställ er den lättnad jag kände när jag äntligen blev med flickvän, och föreställ er det triumftåg genom diverse feminint kodade slemhinnor jag några år senare inledde när vi hade gjort slut. Jag var nu en tjejtjusare av format, och dessutom hade jag ett rockband - se där ännu en vidhängande identitet.

Ja, jag vilade ut i den heterosexuella famnen under några decennier ända tills jag kände hur greppet liksom hade hårdnat och jag fann mig kippande efter andan. Min manshat i allmänhet och min rädsla för män i synnerhet hade lindrats något, och återstoden skurade jag nu bort på ett sätt som KBT-terapeuter skulle nicka gillande åt: jag hade anonymt sex med andra män. Var jag alltså bög nu? Nej då. Jag såg mig som heterosexuell, fast min identitet som sådan började glida. Jag bestämde mig för att komma ut som bisexuell, men med vissa förbehåll. Var jag kanske monoemotionell? Jag blev ju aldrig kär i män. Nåja, även det förändrades, och jag tänkte att nu jävlar ska jag vara bög. Det gick så där. Jag ska inte trötta ut er med detaljer och tidpunkter, men i dag definierar jag mig som bisexuell om någon ber mig legitimera mig.

Men alltså: det är inte bisexuell jag är, det är inte min identitet. Jag har inte en enda identitet utan bär omkring på olika handväskor vid olika tillfällen. Detta är inget sensationellt konstaterande, precis: så är det väl för alla. Vi skiftar med blixtens hastighet från det ena till det andra till det tredje. Vi identifierar oss med vissa parametrar i vår omgivning, finner likheter med andra traversförare, barnmorskor, personalassistenter, bögar, tjockisar, benlösa och åldringar. Råkar man snudda vid en nymålad vägg får man färg på kläderna, helt enkelt. Det är inte märkvärdigare än så. Jag tror att det är vad jag tycker om identitet. Förmodligen kommer jag att se saken annorlunda en annan gång. Jag hoppas det.

Så ha en trevlig Pridevecka, hörni. Uttryck er könsidentitet, ert könsuttryck, er sexualitet och så vidare bäst ni kan, medan ni kan. En dag sitter ni där förvirrade i er säng och är ett benbrott, en aortaruptur eller ett livmoderframfall. Och inte så mycket mer, även om personalen är hur kompetent och omtänksam som helst. Ni är det bara...eh, inom er. I bästa fall.

2 kommentarer:

Marty sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Marty sa...

Kanske skulle begreppet "identitet" kunna bytas ut mot "en serie benägenheter".Vilka i och för sig kan vara benigna eller maligna, önskvärda eller icke önskvärda för bäraren, och som kan förändras. I mitt liv, exempelvis, figurerar en rad personer som har ingått i min bekantskapskrets i många år. Jag själv är ett exempel. En handfull vänner likaså. Släktingar. Ja. Nog går det att urskilja tydliga aktions- och reaktionsmönster hos dessa individer. En som jag känner är starkt benägen att fatta stora beslut i hastigt mod. Ofta resulterar detta i att besluten lika hastigt måste rivas upp. Men nu och då blir effekterna intressanta, om inte annat. En annan tänker alltid "det här beror på att livet är orättvist mot kvinnor som inte är i fertil ålder". När vederbörande var en kvinna i fertil ålder var livet orättvist mot intelligenta kvinnor med dålig hållning. I barndomen: mot rödhåriga, fräkniga barn med mödrar som avslöjade deras hemligheter för grannfruarna. Ytterligare någon, en mycket kär vän, reagerar ofta med att vibrera av skratt och tycka att människor har fantastiska röda prickar på sina halsar, att de talar och går fantastiskt, och så vill han visa dem saker. Man kan också vara någon som ofta väljer att slöjda vidare på sin personliga filosofi. Och det är intressant att föreställa sig att människor i ens omgivning skulle göra vissa saker, och slås av hur monumentalt osannolikt det är. T ex att jag skulle viga mitt liv åt tiokamraterna och att vandra i skog och mark iförd bussig olle och rejäla, militärgröna gummistövlar. Där skulle jag sitta på en tuva med en kåsa god nyponsoppa och en smörgås med krasse och vändstekta murklor. Jag skulle med en hastig rörelse liksom knyckla ihop mina ljusbruna byxor med pressveck innan jag satte mig till bords med några kamrater från överlevnadskursen, spänd på den överdådiga avsmakningsmenyn - vaktelägg! Alkfågel! Renskav! Sedan skulle jag ta mig en rejäl långskitning sida vid sida med Boel på utedasset. Vi skulle nu och då bli högröda i nyllena och tala med ansträngda röster, och sedan skulle det säga "thump, thump", och vi skulle le oppskattande mot varandra. Det är förstås ingen omöjlighet att det en dag blir så, men jag bedömer det som oerhört osannolikt. Varför? Är det för att ett dylikt beteende skulle gå stick i stäv med min "identitet"? Och är den identiteten i så fall frukten av tillsatser i den brunn ur vilket de sammanhang i vilket jag genomgått diverse socialisationsprocesser hämtat vatten till sitt bevattningssystem? Eller var jag redan i födelseögonblicket en som inte skulle komma att vilja dricka ur en kåsa? I koltåldern var motståndet mot skogspromenader starkt etablerat hos mig, så mycket vet jag. När blev Morris en gosse som får TV-mun om en fluga sätter sig på hans tass? När blev Hilda en som snarare skulle mosa flugan, kasta huvudet bakåt och gapskratta? Varför brölar jag av fröjd när jag ser en visent? Jag föreställer mig att många benägenhetsstråk hos en människa spolas bort och byts ut under loppet av en levnadsbana. Men vissa kan tänkas kvarstå. Ja, jag tror att den mänskliga personligheten mer liknar ett hårsvall än en kärna. Blekningar, slingningar, klippningar, tillväxt och krullpermanent förekommer. Men en grundläggande färgsättning plägar återkomma. Tills man vitnar, blir flintis, och sedan bränns upp och skingras för vinden.