söndag 18 oktober 2009

Om kollektiv och individer

Det här var från början ett svar på en kommentar från Ulla W till För en könsneutral könskvotering, men jag tycker att det förtjänar en mer framskjuten plats. Inte för att det är särskilt briljant, men vi diskuterar viktiga frågor här.

---

Du talar apropå kvotering om mitt mål som ”Utopia”.

Jag antar att du med det menar en omöjlig, naiv dröm om ett paradisiskt tillstånd. Att du använder det ordet implicerar att jag är naiv – eller kanske vill genomdriva ett system över folks huvuden, mot deras önskemål, på bekostnad av deras individuella frihet. Så är inte fallet. Jag vill ha ett bättre samhälle än det där grupper med relativt sett lågt ekonomiskt och socialt kapital är underordnade grupper med stort ekonomiskt och socialt kapital. Jag anser också att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp, ekonomiskt, socialt och politiskt. Detta är ett missförhållande som bör åtgärdas. Exakt hur detta ska gå till kan alltid diskuteras, men målet är definitivt genomförbart och ingen omöjlig dröm. Vi behöver mål och visioner.

Du framhärdar i att tillskriva mig åsikten att människor inte kan hänföras till kategorier. Men visst kan man dela in exempelvis Sveriges yrkesarbetande befolkning i män och kvinnor och studera vad som skiljer de båda kategorierna åt, samt försöka rätta till missförhållanden. Att därmed tro att man har gjort en uttömmande beskrivning av vad det innebär att vara kvinna eller man är naturligtvis helt felaktigt. Inom gruppen kvinnor finns det t.ex. stora skillnader beroende på var man bor, vilket social position man har, vad man har för hudfärg, religion eller sexuell läggning och mycket annat. På ett sätt är det därför felaktigt att tala om kvinnor som grupp, som Kvinnan, men det hindrar alltså inte att man kan driva krav som är specifika för kvinnor.

Du tycker att man ska behandla alla lika. Det tycker inte jag, för det är att bortse från att människor har olika behov. Att då behandla alla lika är en form av diskriminering. Att hävda att det bara är enskilda individer som kan få rättvisa är ett egendomligt sätt att se på världen, tycker jag. Kan man t.ex. inte kräva att ensamstående kvinnor ska få inseminera, utan bara att individ XX ska få göra det? Det tror jag knappast att du menar, lika lite som du menar att en sådan reforms betydelse bara kan mätas genom att fråga XX1, XX2, XX3… Jag förstår faktiskt inte vad du menar.

Sen beskriver du ditt mål: ”ett samhälle där varje individ bemöts som den unika varelse den är och där varje individ ges möjlighet att utveckla sin fulla potential”. Bra där, jag håller med dig. Men det är egentligen bara ett annat sätt att beskriva ett samhälle där olika grupper inte skor sig på varandra, diskriminerar varandra och dominerar varandra. Att tro att ett samhälle inte går att analysera utifrån olika grupper är, tja…naivt, tycker jag. Visst kan man göra det utan att tappa frågan om individers aktörskap ur sikte. I själva verket är ett sådant dubbelt perspektiv helt nödvändigt.

Du förespråkar en modell med gradvisa framsteg, eller ”myrsteg” som du uttrycker saken. Men hur mycket tålamod bör man då ha – och varför? Och vad gör man när utvecklingen inte går framåt utan bakåt? Till exempel ökar hatbrotten mot hbt-personer – ska vi då bara sucka lite och hoppas på att det blir bättre i längden? Eller ska vi ta det med knusende ro när antalet kvinnliga professorer inom sektorer som ekonomi och teknik minskar? Jag tycker inte det.

”Livet handlar inte om strukturer, det handlar om individer. Att se strukturer är bara ett hjälpmedel för att tolka världen och för att se åt vilket håll vi vill sträva”, skriver du. Visst, det kan jag skriva under på. Vi behöver alltså göra strukturella analyser för att konstatera vad som behöver göras. Men även den enskildes liv är invävt i olika strukturer – hur skulle det kunna vara annorlunda? No man is an island, entire of himself, som bekant. Alltså bör vi fråga oss för vem klockan ringer. När den irakiske bögen på Migrationsverkets förvar skakar av skräck för att polisen snart ska komma och hämta honom, belägga honom med handbojor och sätta honom på ett plan till Bagdad så ringer klockan även för mig. Strukturen? En iskall byråkrati, oförmögen att ens följa sina egna riktlinjer. Strukturen? Ett stort antal fall av tortyr av och mord på bögar i Irak. Individen? Han. Och jag.

”Du radar upp en rad orättvisor och frågar om det är rimligt. Det är det förstås inte, men lösningen är inte att behandla enskilda individer orättvist för att uppnå ett högre mål. Det är nog där vi skiljer oss mest åt. Jag tycker alltid att man ska ha ett individperspektiv, eftersom kollektivet faktiskt inte har nåt känsloliv”, skriver du.

Men det existerar ingen lagstiftning, inga förordningar, inga politiska instrument som alltid, i alla lägen, tillgodoser alla individers behov och rättigheter. Ändå skapar vi dem för att vi antar att det är för majoritetens bästa. Jag tror t.ex. att det kan finnas en del personer som kan hantera narkotiska preparat på ett rimligt sätt. Men de flesta av oss fixar inte det, därför får vi inte köpa amfetamin hos Bosses Tips & Tobak. Jag kan också tänka mig att vissa knyter näven i fickan över den paternalistiska synen på dem. När det gäller instrumentet köns- eller annan kvotering kommer det ofelbart leda till att vissa känner sig diskriminerade. Jag anser att fördelarna uppväger nackdelarna. Däremot är jag inte för kvotering i alla lägen. Den kan i sämsta fall bli en tom politisk gest. Men jag tycker att det är solklart att vi borde införa kvotering till bolagsstyrelser som i Norge. När det gäller utbildning är läget inte lika klart. Men jag tycker t.ex. att den är på sin plats när det gäller professurer, där antalet kvinnor är absurt lågt med tanke på andelen kvinnliga doktorander. Ska vi kvotera in män i kvinnodominerade yrkesutbildningar? Jag vet faktiskt inte. Jag har börjat vackla där. Jag tycker inte att det är självklart att vi får en bättre psykologkår med en större andel män - alltså kanske jag snarare är för att andelen kvinnor ska vara minst 50 %. Som du kanske förstår gillar jag kvinnor bättre än män, inte för att de är diskriminerade utan för att de brukar vara drägligare som individer.

Slutligen: kollektivet har visst ett känsloliv. Ett kollektiv består nämligen av individer. De kanske inte har exakt samma uppsättning känslor inför exakt samma fenomen som de ställs inför, men kan man inte tänka sig att kollektivet irakiska flyktingar som ska utvisas från Sverige de närmaste åren – ca 10 000 personer – hyser negativa känslor inför att tvingas tillbaka till det land varifrån de flytt? Jag tror faktiskt det. Och lägger man örat mot marken kan man höra ett kvidande från alla individer som förföljs och mördas runtom i världen - rakt genom jordskorpan.

2 kommentarer:

Isidor sa...

När jag gick i nian, skulle vi en gång, på någon lektion, i grupper om fyra, diskutera i vilken utsträckning aktiv dödshjälp skulle legaliseras. Tre av oss diskuterade fram och tillbaka. Argument hit och dit, och den fjärde rapade ett mantra av "Man kan aaaaaaldrig generalisera!"

Men jo, man kan, och man måste generalisera, för annars har vi 9 miljoner olika uppsättningar lagar i det här landet, och det faller på en rad olika plan.

Att kräva att alla ska behandlas lika är helt rätt och riktigt, givet vissa parametrar, och definitioner av "lika". Pengar, är ett typexempel. Att ge alla "medborgarlön" är, ur vissa perspektiv väldigt orättvist. För den som redan har mycket pengar utgör medborgarlönen en försumbar peng, men för den som inget har är det enormt. För den som har fyra barn och liten lön, är bostadsbidrag viktigt, men för den som är ensamstående och rik är det försumbart. Vad är "behandla alla lika", egentligen?

Alla svenska barn har rätt att gå i skolan, men nog är det väl ändå så att det likabehandlingen som finns på pappret inte riktigt fungerar, när vissa klasser är fulla av barn som alla har olika språk, och varav inget är det som det undervisas på, och alla dessa barn också bär på krigstrauman som gör att de har svårt att ta till sig undervisning, medan andra klasser består uteslutande av välbärgade, etniskt lika barn med våldsamt stadig vägg i ryggen i form av välutbildade, kunniga studievana föräldrar?

Vad är likabehandling? Vad innebär det när den appliceras på människor som är olika?

Nä, jag blir mer och mer för kvotering, bland annat.

Ulla sa...

Jag känner mig hedrad – trots din reservation om kvalitén på mitt inlägg.
Eftersom du själv tar upp det... Ja, jag tycker att du är naiv, och det kan vara en god egenskap. Hellre det är cyniska bittra människor.

Du säger att du inte vill driva igenom ett system över folks huvuden på bekostnad av deras individuella frihet, men du har en vision om social och ekonomisk rättvisa. I mångt är vi nog överens, våra meningsskiljaktigheter ligger i hur visionen ska uppnås, och där tror jag inte att vi nånsin kan enas.

Jag har kanske uttryckt mig oklart, men jag uppfattar det som att du ser den sociala påverkan som mycket mer avgörande (kanske helt avgörande – jag vet inte) för en persons karaktär än vad jag gör.

När jag skriver att man ska behandla alla lika så menar jag att lagar och regelverk ska behandla alla lika. Det är ju det vår dispyt handlar om. Självklart har människor olika behov och en del har behov av hjälp för att kunna uppnå sina mål.

Orättvisor mellan grupper kan tacklas på olika vis. T.ex. genom anonyma ansökningsförfaranden, genom att man i skolor och ute i samhället medvetandegör attityder och diskuterar och påverkar. Så här långt håller du nog med mig. Men sen tycker jag att priset är för högt om man utsätter enskilda personer för orättvisan att avvisas bara för att de tillhör en viss grupp. Om nu inte grupptillhörigheten i sig diskvalificerar dem (man söker en kvinnlig modell, eller nån med juristexamen). Det är väl inte för att du tycker att Kalle är mer värd platsen på psykologutbildningen än Lisa som du är för att han ska få den? Det är väl för att några längre fram ska gynnas av beslutet, eller hur? I en sån situation ser jag till det individuella lidandet här och nu jämfört med en möjlig nytta i framtiden. Det är inte så att jag tycker att man ska acceptera underrepresentation av nån grupp. (Om inte underrepresentationen beror på helt fria val. Och det är ju svårt att fastställa.) Men jag vill använda andra medel än ytterligare orättvisor för att möjliggöra för människor att göra fria val.

Sen förstår jag inte varför du tar upp den irakiske bögen. Efter vad jag har förstått av regelverket har han rätt att få stanna i Sverige och varför skulle jag försvara hans utvisning utifrån nåt argument att alla ska behandlas lika?

Du invänder att kollektivet visst har ett känsloliv eftersom det består av individer. Det är ju exakt det jag menar. Ett kollektiv består av individer och det är individen som genom ett par ögon, öron och en hjärna filtrerar verkligheten – och som har känslor. Därför kan man inte medvetet gå in för att här och nu behandla en av dessa individer orättvist för ett framtida hopp om ökad rättvisa för en ännu inte identifierad individ.

Det här är en knepig fråga och jag har många gånger blivit så förbannad när jag ser hur illa olika grupper behandlas, men hur frustrerande det än är så bör man nog lägga band på sin vilja att genom lagar och förbud ”rätta till” dessa orättvisor. Vi måste självklart ha lagar och regler som har som syfte att visa vad vi/samhället ser som gott eller acceptabelt, men vi måste vara återhållsamma med att försöka styra människors liv. Det kan lätt leda till förtryck och ytterligare orättvisor.