söndag 31 maj 2009

Att vara olik Jan Björklund

Jag har en vän som är nästan helt, men inte totalt, olik Jan Björklund i alla avseenden utom det utseendemässiga. Men där stridskuksmajoren är kategorisk är min vän den minst kategoriska person jag någonsin har träffat. Många gånger har jag varit på väg att gå i korinter av förtrytelse över att han aldrig kan säga något negativt om människor eller situationer. - Hur var det att sitta i en isoleringsell i Alcatraz i tio år? - Tja, det var ju lite... Man fick gott om tid att tänka. Rätt intressant, faktiskt. - Ja, och HITLER var väl ingen diktator, precis! - Jo, hoho, det är väl klart, men å andra sidan... - Å ANDRA SIDAN?!
Jag har svårt att tänka mig någon mer osannolik anhängare till några som helst totalitära regimer, men ändå. Man måste inflika något som modifierar det absoluta, tvärsäkra och glasklart svartvita. Tro inte på allt som är sant, som Nietzsche skulle säga.

Så där håller det på. Och visserligen kan det vara irriterande, men å andra sidan finns det ingen som är så beredd att alltid se något gott i en människa eller en situation. Han är inte bara intresserad av människor så där slentrianmässigt som du och jag kan kläcka ur oss som klyscha: "Människor är mitt största intresse." Nej, hans människointresse är verkligen genuint. Han har i hela sitt vuxna liv jobbat inom mentalvården, först ute på Beckis på den tiden när det fortfarande fanns en stormavdelning där, sen i mentalsjukhusets moderna motsvarighet som är nästan helt, men inte totalt olik forna tiders dårkista. Han gör det för att...tja, varför inte? Det är intressant. Det är inte så att min vän tar till stora ord om att existentialismen är en humanism eller att han vill Hjälpa människor som har det Svårt. Pressar man honom så kan han medge att jo, visst vill han väl hjälpa till. Det är ju bra om man kan bidra på något litet vis. Men han visar sitt intresse genom att vara där, finnas där, småprata lite, kanske leda arbetsträningen. Jag har mött honom som vårdare några gånger när jag besökte en annan vän som har åkt in och ut där för medicinering och elbehandling. Han var...precis som vanligt. Såklart.

Jag minns när jag berättade för honom att jag var bisexuell; jag tror att han var en av de första som jag kom ut inför. Den informationen tog han emot med artigt intresse, ställde kanske en fråga eller två och sen var det bra med det. Jag såg på hans näsa att han lade till den där lilla pusselbiten om mig i ett redan rikt förråd av bilder av Niklas, ackumulerade under ett fyrtiotal år. Möjligen skulle han sedan tänka på sin kammare att "Jaha, ja där ser man". Inte mer än så.

Hur många mentalvårdare är utbildade jurister? Kanske inte så många, men han är det. Fast han har aldrig arbetat med juridiken. Men den är ju intressant, och om man ställer något juridiskt spörsmål kan han lägga ut texten om principerna som styr en bedömning av ett visst fall. Men varför skulle han sluta inom mentalvården? Han trivs ju bra där. Den sortens anspråkslöshet är nog lika olik Jan Björklunds mentalitet som en brevduva är olik en skruv i Hubbleteleskopet. Brevduvan är sig själv, en total, restlös och allt förklarande teori om sig själv. Skruven, däremot, har alltid en annan funktion. Den ingår i något större, och om den skulle gänga ur sig kan det få konsekvenser för hela vår bild av universum - d.v.s. innan man kommer på förklaringen: det var bara en skruv som hade lossnat.

Jan Björklund är en sådan hyperfunktionalist, en människa som är inte bara är övertygad om att allt går att förklara med en viss tankemodell utan om att denna tankemodell är bäst och därför bör, nej ska, genomdrivas med till alla buds stående medel, skitsamma att det leder till att en tonårsflicka går hem och gråter. Tonårsflickor har ingen plats i major Björklunds värld, utom som skruvar som antingen ska hålla ihop en större struktur eller som eller som kan lossna och då rucka på världsordningen. Majoren brer sina smörgåsar med samma mentalitet. Det måste finnas en korrelation mellan brödtjockleken, diametern på salladsbladet och leverpastejens malleabilitet, och Gud nåde den smörgås som inte fogar sig i formeln! Jan är alltigenom rationell, så rationell att han inte ens kan se sina egna tankars brister i skenet av något annat än sina egna tankars brister.

Jan Björklund har ett stort, fyrkantigt ansikte med hög panna och något barnsligt över sig. Men bakom den barnsligt blanka pannan och de oskuldsfullt blå ögonen anar man ett den rationella vredens väloljade maskineri. Min vän har ett liknande ansikte, och ofta har jag funnit honom outgrundlig, rentav kryptisk och inte så lite irriterande. Men där slutar jämförelsen, för min vän är fanimej, jag tvekar inte att säga det, en god människa. Han lyckas vara smart som fan samtidigt som han är naivt oskuldsfull trots att han sannerligen borde veta bättre. Jag tror att han ofta har stött på människor som har vetat bättre, men han går sin egen väg. Han tänker egna tankar, upprättar egna teorier och prövar dem i bästa hermeneutisk anda mot verkligheten för att utveckla dem vidare - fast utan åthävor. Frågar du så säger han vad han tycker, rakt på sak om än inte alltid helt begripligt. Sånt kan reta gallfeber på vem som helst. "Man vet fanimej inte om man ska gå och dricka kaffe med honom eller bädda ner honom", som en kollega till honom lär ha sagt på Beckistiden. Det är en alldeles fantastisk egenskap, tycker jag, och vill skynda mig att tillfoga att det här inte har ett skvatt med sufism att göra. Min vän är inte kryptisk på grund av sin avancerade livsvisdom som bara kan förmedlas via paradoxer. Han är klok och rationell och väl fungerande i vårt moderna samhälle, precis som du och jag. Men han är inte engagerad i moderniteten eller senmoderniteten per se, han brinner inte för såna saker utan är snarare en anakronism, liksom uthälld i en tid där livet råkar se ut som det gör. Lite som Strindberg på sin tid, eller som när en brevduva med en liten vickning på sina roder elegant flyger runt en 3G-mast som inte stod där i går. Och bara för att det här inte har med sufism att göra tänker jag avsluta med en översättning från Dåren på S:t Lars, citerad i förordet till den svenska utgåvan av Edward Saids "Orientalism":

O huru ofta har ej skarpt förstånd, intelligens och lärdom
För Vägens vandrare, blifvit till stråtens röfvare och glupske
varulfvar!
De fleste af De Lyckosamme, som, för Paradisets Trädgård,
ha praedestinerats,
De äro enkla menniskor, FÖRUTAN lärdom, så att de fly,
från "philofophens" djefvul, bort.
Kläd af dig naken! Gör dig af med bok-lärdom och lögner!
Att Guds Barmhertighet må stiga ned på dig, i hvarje stund.
Ett snille är, till ett, förbråkadt och förkrossadt hjerta.
Motsaten;
Kör snillet ut. Med dårskap sitt tillsammans.
Vet: snillet är en snara. Den är en snara för att snärja åt sig
seger och triumph och överlägsenhet. Den är en snara
för att snärja till sig tillfredsställandet af vinningslystnaden
och njutningslystnaden och äregirigheten. Den är en sax,
att klippa åt sig guld, med andras svett
och blod.
Hvi skulle den, som spelar ärligt, önska snille?
De snillrike, med klipske funder, äro tillfredsställde;
De enkle hafva gått, från skapelsen, till Skaparen.
När det blir Ljusan Dag, skall Gud, vår Moder,
Ta det lilla barnet Hem till Sig, och lägga barnets händer, barnets fötter i
Sin Barm.

(Jalaluddin Rumi; "Masnavi" verserna 2369-2375, tolkade av Eric Hermelin.)

1 kommentar:

Niklas sa...

P.S., tillfogat långt i efterhand: formuleringen om nästan total olikhet etcetera måste jag ha snott från "Liftarens guide till galaxen", kom jag på för ett tag sen: i boken gällde den kaffe ur en automat på ett rymdskepp. Det var i alla fall nåt i den stilen.