Nu har Lundell debuterat som dramatiker, fast än så länge bara i bokform. Det är inte precis det vanliga sättet. De flesta skriver först en pjäs som ingen vill spela och därefter en pjäs som ingen vill spela. Sedan skriver man kanske en pjäs som ingen vill spela. När man till slut debuterar med något av sina tre dittills ratade alster är det på någon obskyr teater med obefintliga resurser, och detta bara för att man har tjatat och Nätverkat (haha!) och är polare med en arbetslös skådis som känner en ljussättare som är f.d. sambo med en helt okänd regissör. Resultatet blir lysande: 25 personer (läs kompisar) i publiken en kväll (premiären), mellan fyra och tolv de övriga fem föreställningarna. Sedan går uppsättningen och pjäsen i graven till allas lättnad. Ja, allas utom dramatikerns.
Men Ulf Lundell är ju en etablerad författare, så jag förstår Tant Wahlström och Fröken Widstrand. Det kan nog gå att krama ur en och annan spänn ur det här. Tänk om det blir en snackis à la Bittre Vingmutterns självbiografi? Nä, glöm det. Vi gör det som en tjänst till Uffe. Leif Zern (DN: Boklördag, ännu inte på nätet) har läst eposet på 500 sidor. Och suckar lite. Visst, Lundell skriver levande dialoger, men det är "inte nödvändigtvis samma sak som bra dramatik. Det är ett naturalistiskt påfund. Skrev Shakespeare bra dialoger? Komisk fråga." Och problemet, tycker Zern, är att författaren Lundell ställer sig i vägen för dramatiken. Dramatikern ska inte synas i dramatiken: "Ett drama kräver dramatikerns förmåga att gömma sig i sina gestalter." Och så kommer ett citat:
Henrik, kanske ska vi åka hem i alla fall...låt oss knulla med den usla smaken, med billigheterna, med idiotin och dumheterna, låt oss bli medelklass arbetarklass alliansanslutna sossar med mandarinblå nyllen och babianröda rövar, låt oss hoppa omkring i medieträdet och apa oss till folkets genuina mediekärlek, vad sägs om det?Tja, vad jag säger om det är att det låter väldigt mycket som Ulf Lundell. Tyvärr.
Jag kallar mig själv dramatiker i min presentationsruta. Det kanske verkar förmätet eftersom jag bara har fått en pjäs uppsatt. Och visst var det genom kontakter, närmare bestämt genom Marty som blev entusiastisk över texten. Hon var med på Plazatiden, till skillnad från mig och Lundell. Hon känner varenda kotte i Teatersverige och visste hur en slipsten skulle dras. Vi satte upp USK och BÖL som ett gästspel på Teater Brunnsgatan Fyra - ännu mer svågerpolitik. Och allt det där oroade jag mig för. Jag var skraj för att Martys omdöme var grumlat av vårt förhållande. Det kändes obehagligt att spela på Brunnsgatan lite på nåder (även om de inte förlorade något på det). Men det är så det går till. Alla utnyttjar sina kontakter - annars vore man väl dum. Och ju mer man kan misstänkas för att åka snålskjuts på någon, desto hårdare blir man bedömd. Det är t.ex. ett axiom att det är ett rent handikapp som skådespelare att ha föräldrar som också är det. Och Marty har förstås inte sluppit undan jämförelser med sin kära mor, hur gärna hon än har velat vara mammaledig. Det är jobbigt, men går inte att göra så mycket åt. Dock: det enda som räknas i slutändan är resultatet. I vårt fall blev det bra. Vi fick hyfsade recensioner, deltog i tävlingen "Puls på Sverige" och fick som en av fyra föreställningar gästspela på Tornrummet och sändas i SVT. Inte så illa pinkat för en förstagångsdramatiker.
Hur fortsättningen blir går det inte att sia om. Jag har för ont om tid och kulturellt kapital att investera i kontakter och sånt som krävs för att någon av mina andra pjäser ska sättas upp. Kanske är jag ett one-hit wonder. Det går att leva med, för det var en sådan fantastisk upplevelse att se sin text förvandlas till en levande föreställning med alldeles fantastiska skådespelare. Och bara en sån sak som att man skriver att någon tänder en lampa - och så fixar någon en fejkad lysknapp som klistras fast på väggen (vi har den på kylskåpet numera). Det man skriver får betydelse, det analyseras och tröskas, vänds och vrids på, gestaltas lite olika varje gång. Men jag inser att jag inte är någon teatermänniska, att det är en jävla skillnad på att ha levt och andats teater sen man var sjutton år. Någon Marty kommer jag aldrig att bli, och hennes oerhörda talang kommer jag inte i närheten av. Jag är en dasspappersdramatiker, brukar jag säga. Och då säger hon att det jag inte alls.
Jag tycker att det var fantastiskt gjort att rädda Plaza ur knipan. Men jag tror inte att Ulf Lundell kommer att rädda så många föreställningar med sina texter. Och kanske vore det lika bra om det inte blir nåt mer efter Moment, för jag tror inte att teatern behöver fler pjäser om arga äldre män med nattstånden kvinnosyn. Ulf Lundell kanske ska återgå till sin läst, som jag har återgått till min, i hopp om bättre tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar