lördag 21 mars 2009

Mon Bourdieu!

Jag fick en kommentar till mitt inlägg om poststrukturalistisk feminism, som jag här publicerar ett utdrag ur:

Nej, och "poststrukturalistisk" feminism kommer inte att få till det med agenskonceptet någonsin så länge den svävar omkring bland diskursers och symbolers moln. Om dessa feminister tror att de har tagit ett steg framåt genom att förflytta sig från diskursen till ett symboliskt universum, och om de kommer att söka efter mångfald inom detta universum för att inte fastna i vad Butler fastnar i med sin fixering vid Lacan (en evig kritik av det ensidiga) måste de förflytta sig ännu en nivå och undersöka materiell produktion.

Och när de gör de lär de inse att kritiken mot Bourdieu - för monolitisk symbolism - är felaktig. En habitus konstrueras utifrån samhällets dominerande objektiva strukturerande strukturer - men (och Bourdieu är mycket noga med detta!) varje habitus har sina egenskaper och är skild från det generella. Det får som konsekvens att varje individ fortfarande kan agera inom strukturerna beroende på vilken struktur individen befinner sig inom (Bourdieu konstruerar fält och alla fält är både specifika och generella, mycket centralt också) och vilka kapital individen införlivat, det vill säga vilken habitus individen har (som är föränderlig både i relation till vilja och fält, men den totala voluntarismen har ingen som helst plats här för då skulle man behöva bortse från hela teorin om habitus och fält).

Teorin är stadigt grundad i kvantitativa och kvalitativa studier, massor av enskilda studier, av fält och individer på fälten. Jag är helt övertygad om att feminister, dvs kvinnor vanligen, skulle ge mycket för att behärska Bourdieus metoder och slippa Foucaulteffekten, dvs slippa upplevelsen av att vara inspärrade - metodologiskt och ontologiskt - i ett diskursivt fängelse. För diskursanalyser utgör, enligt Bourdieu, ännu en oförsvarsbar form av intern analys, där man enbart undersöker texten men utan att undersöka produktionsvillkoren för dem som sett till att texten existerar.

Tänk gärna på detta du också, Niklas, när du väljer ämne och studier: Vem är det som tjänar på att du läser vems texter, vem är det som dominerar inom fältet där texterna produceras, dvs vilka är producenterna? Vill du att de skall äga dina tankar? Den härskande klassens tankar är i varje samhälle de härskande tankarna, sade Marx. Men hur går det ihop med feminism överhuvudtaget? Det förklaras av Bourdieus fältteori. Det har etablerats nya fält i postmodern tid där vissa agenter strider om för dem gemensamma tillgångar. Feminismen är ett sådant fält. Men detta fält är i sin tur förstås dominerat av en mängd andra fält: genusvetenskapens fält (ditt fält) där också den så kallade feministiska "poststrukturalismen" är föremål för strid). Vi behöver en heltäckande teori om materiella produktionsvillkor (Marx) och om symboliska universa (Berger & Luckman)för att förstå villkoren (de ekonomiska) för symbolisk produktion. Där räcker det inte med att enbart studera symbolernas nivå. Att Bourdieu blivit viktig för feministerna glädjer mig. De kommer tusen gånger längre med hans teorier. Men de måste lära sig hans metoder först.

Wow. Ja. Jag inser att jag måste dyka ner i Bourdieu (hittade för övrigt en 21 år gammal men ändå intressant översiktlig artikel om B. här, den är inriktad på kulturproduktion. Hur relevant eller aktuell den är kan jag förstås inte bedöma, men den var entusiasmerande för någon som har mycket lite kunskap om Bourdieu, och blir värdefull inför (den tredje) omläsningen av McNays kapitel om Bourdieu, Butler och agens.

Jag läser inte genusvetenskap än, utan pedagogik (som du egentligen vet). Jag har sökt det till hösten, men är en smula tveksam inför det forskningsfältet; det känns lite som om genusvetenskapen fetischerar identitetsbegreppet på bekostnad av en materialistisk analys, sitter och runkar i överbyggnaden men glömmer basen, liksom (du skrev nåt liknande till mig förut). Dock får man inte glömma vikten av att studera feministiska klassiker och dessutom kan man ha i åtanke att allt inte är Foucault/Butler. Radikalfeminismen känns alltmer intressant för mig, i alla fall nåt slags uppdaterad variant av densamma. Och vad jag har förstått så är ett närmande mellan feminism och marxism också på gång inom akademierna.

Jag skulle gärna läsa sociologi - men kanske inte i höst. Intressant ur ett sociologiskt perspektiv dock den framväxt av nya discipliner och forkare som artikeln tar upp. Ta t.ex. postkoloniala studier eller intersektioinalitet. Vad beror deras framväxt på och vilka är forskarna? Är det de heterodoxa som positionerar sig inom akademin genom att döma ut de gamla metoderna? Eller är det helt enkelt resultatet i förlängningen av bell hooks et al. kritik av de vita, västerländska medelklassfeministernas etnocentricitet, av kritiken mot Said för att förfalla till determinism? Är genusvetenskapen redan på väg att åldras och stelna?

Som Broady påpekar i artikeln ovan så är man som forskare själv ohjälpligt placerad i det fält man beforskar, varför det är imperativt att hålla korpgluggarna öppna för den inbyggda doxan och maktkampen. Jag är så pass gammal att jag inte hinner bygga upp något större symboliskt/kulturellt kapital innan det är dags för mig att trilla av pinn - eller nja...nu är jag kanske lite väl pessimistsisk - så jag känner en viss brådska, och ett behov av att inte slösa bort tid på "empistemologisk imperialism" (genom att sprida mina gracer över alla de ämnen jag skulle vilja läsa) som Butler ironiskt kallade intersektionaliteten. Fast det gjorde hon kanske mest för att den hotar hennes fält. Hur byggde hon för övrigt upp sin ställning, hur odlade hon sitt kulturella kapital och varför har hon blivit så omåttligt populär? Är hon en ny Sartre, som listigt har positionerat sig, inte minst genom sin kryptiska stil som låter snart sagt vem som helst citera henne för att hitta stöd för sin egen tes? Jag vet sannerligen inte, men det vore ett ämne för en studie.

Tacksam för lästips re Bourdieu (och Berger & Luckman)!

Inga kommentarer: