söndag 15 mars 2009

Anskrämliga bögars afton

Jag har aldrig sett så många oattraktiva bögar samlade på en gång som i går kväll på nya Lino. Vad har hänt? Det är så att man kan bli heterosexuell på kuppen. Jag blir så trött ibland på alla dessa män. Ja, ja, ja...! Du är så hoppsig och söt, lilla gubben. Och titta vilken platt fin mage, ryckig mimik, vilken hög angelägenhetsgrad du utstrålar. Var är Thomas och Danne? Vi måste hitta dem - nu! Och här står XXL-Högdalen med armar som Porthos och skäggstubb som kan fjälla en gammelgädda. Men jag associerar bara till surmulen frukost från en nedläggningshotad Vivo-butik: seg fralla, usel prästost och nån vidrig müsliblandning som har blivit varm av att stå ovanför frysens kompressor i en månad. Samtal om bästa vägen till Katrineholm från Fagersjö. Ja, och så alla de vanliga, hopplösa männen i tvärrandig tröja från JC 1989. Två och två står de, nördarna med drömmar om att anlägga Bögjävlarskägg. Fast de törs inte, för de jobbar på Försäkingskassan i Gimo. Puh. All denna manlighet som stinker som en gammal suspensoar gör mig övertygad om att män är bäst när de är nakna, håller käften och man någonsin slipper se dem igen.

Det finns sällsynta undantag. Särskilt ett. Mitt hjärtas prins.

Fast lokalerna har blivit bättre sen G-tiden, ljuset är skyghögt bättre med lasrar, RGB-paneler, strålkastarrack och så vidare - en särskild ljussättare jobbar i par med DJ:n, det är kul. Dock var aftonens DJ en smula tam, även om hon själv verkade ha kul. Nåja, det blev bättre framåt tvåtiden. Fast man ska nog helst vara på örat för att riktigt älska den sortens techno de spelar. Förra lördagen var jag extatisk, vilket kanske antyder nåt om min berusningsgrad. Volymen då var tandskallrande, det var som att dansa i en gigantisk flistugg, men i går var den mer modest, i mina öron precis lagom hög för att jag skulle slippa höra vad folk talade om.

Det är ändå lite kul att det inte är 100 % män där, som på gamla Lino. En och annan liten lönnfet standardflata med tuppkam och tatueringar (jag är fäst vid den arten) syntes i vimlet, ett par nävar carpet munchers à la mode - och så några extrem-femmiga saker med blaserad min och pälsattiraljer i baren. Var de femmeinister? Nä, vanliga heterobrudar, tror jag, fast liksom hippare. Två gossar med slarvigt skägg och toppluva var också på homosafari och kände sig lite lagom farliga, och sen hade vi de vanliga biparen och heteroparen som är så lätta att känna igen. Håll dig till mig, Benke!

Fast egentligen älskar jag allt det där. Det är bara en förlåtande blick som krävs. Lite empati. Och en och annan gin & tonic. I love you, sweethearts.

1 kommentar:

Anonym sa...

ååå man känner igen sig ,,, men varför är det så???