lördag 7 februari 2009

Den koloniserande blicken

Det är lördagsmorgon, småttingarna tittar på filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”, och jag undrar hur den skulle göras i dag. Det finge bli en skildring av ett gömt flyktingbarn i ett moderatstyrt Sverige. Men skulle den locka tittare? Och vem skildrar Vovotjka på rymmen från barnhem 51 i Moskva? Det finns en svensk förening som tar hit ryska barnhemsbarn på sommarviste, och det är ju väldigt fint. Men det förändrar inte den dystra verkligheten i Ryssland. De svenska föräldrar som adopterar barn från eländiga förhållanden i andra länder gör dem en tjänst, men jag kan inte värja mig mot bilden av det välbärgade paret i ”Rasmus på luffen” som väljer den lilla söta flickan med lockigt hår. Kvar blir de oattraktiva, för gamla, för handikappade, för traumatiserade barnen. Det är inte alltid så, men alltför ofta. Och vart tar barnen från Barnhem 51 vägen när de blivit stora?

Astrid Lindgren har koloniserat dåtiden med sina idylliserande skildringar av ett svunnet Fattigsverige och själv koloniserar jag framtiden med mina barn, om än med viss bävan. Kanske hämtar jag hopp om att det ändå finns goda hjärtan mitt i mörkret, en Paradis-Oskar, en Emil som bjuder hjonen på tabberas. Men kontrasten mellan Lindgren-idyllen och verkligheten är hjärtskärande. Tror ni på allvar att det hade gått Rasmus väl? Det gör inte jag. Resande, romer, psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, fattiga och handikappade dog som flugor utan att någon hjälte kom till deras undsättning. I dag vilar många svenska, rejäla karlar ut efter att ha ätig gott, tagit sig några rackabajsare och därefter våldtagit och spöat upp käringen. Kanske sitter hon nu med sina barn i famnen och gråter framför Rasmus på luffen.

I antologin Feminist Postcolonial Theory skriver bell hooks om ”the gaze”, blicken. Den koloniserande, fallokratiska blicken i verklighetens och filmens värld, men även motståndets blick, slavens trotsiga blick, den svarta kvinnans genomskådande blick i en mörk biosalong. Hon skriver om den vita medelklassfeminismens blindhet, om hur den svarta filmaren Spike Lee ärver den vita kukblicken på kvinnan. I Inte samma lika skriver Åsa Andersson om tonårsflickor i en stadsdel i Göteborg på 90-talet. Här berör hon en annan koloniserande blick, bilden av Betongförorten, ni vet den där de stackars invandrarna bor, den med den omänskliga arkitekturen. Ni vet, den där färgranna och multi-kultiga smältdegeln dit vi kan turista för att njuta av spännande dofter och smaker och kanske fantisera om att sätta på nån av de där lattefärgade. Det är Astrid Lindgren i ny tappning.

Ja, stackars alla i Rosengård, liksom. Där är det nattsvart, utan minsta ljusglimt. Ni har väl hört talas om de där muslimska fundamentalistmännen som skrämmer folk till lydnad? Det här har ju ”terroristforskaren” Magnus Ranstorp från Försvarshögskolan skrivit en rapport om. Förhållandena är förfärliga och vi riskerar en egen liten Gazaremsa. Gör nåt, Sabuni, bomba skiten ur islamisterna! Det är bara det att hans rapport är vetenskapligt undermålig, vilket Matthias Gardell skriver om i SvD. Och i dag intervjuas Behrang Miri, en sån där ”apajävel”, tillika koordinator i föreningen Rörelsen Gatans Röst och Ansikte, RGRA, om synen på invandrarungdomar. Den är såklart den gamla vanliga. Vi bländvita helsvenskar koloniserar dem om och om igen och tror oss känna dem. Att det bara är en minoritet av alla invandrade svenskar som bor i miljonprogrammen är det inte många som vet, nej en blatte bor bland betong. Där det omväxlande är livsfarligt och spiskummindoftande färgsprakande.

Nu har ”Män som hatar kvinnor” snart premiär, och gissa vems nylle som är affischnamn? Inte är det Noomi Rapace som får det största utrymmet, nej, det är såklart Michael Nyqvist, som för övrigt tillbringade sitt första år i början på 60-talet på barnhem. Jag har inte läst böckerna och lär nog aldrig göra det. Jag lär aldrig se filmen heller. Det kan vara nog med Astrid Lindgren-perspektiv. Hjältarna, de godhjärtade, de schysta männen som är Riktiga Karlar Mot Våldtäkt, de deltagande papporna, de medkännande medelklasskvinnorna som lär Ster och Rim och Hertuni att cykla och så en massa smygrunkande Goody Two-Shoes i våra debattprogram: alla koloniserar de. Jag är inte mycket bättre, för jag är lika påverkad som alla andra. Men jag försöker ruska av mig the Astrid Lindgren Gaze. Det är smärtsamt och välgörande på samma gång, eller låt oss kalla det hoppinjagande.

Inga kommentarer: