måndag 24 december 2007

Innanförskap

Häromdagen fick jag lära mig två nya ord: ”ingrupp” och ”utgrupp”. En ingrupp är den man tillhör, liksom. Utgruppen är alla andra. Det här kan vara väldigt bra att ha i åtanke. Om man till exempel söker jobb så ska man försöka signalera att man tillhör rekryterarens/företagets ingrupp. Tänk, det hade jag aldrig kunnat räkna ut!

Man kan bergis tillhöra ett snudd på oändligt antal in- och utgrupper, tänker jag. I dessa känner man sig alltså hemma eller ej. Men vad händer om man inte riktigt trivs i en ingrupp?
M. frågade mig för några år sen hur jag trodde att det skulle kännas att vara född i en kull femlingar. ”Jag skulle nog känna femlingskap”, sa jag. Det är nåt sånt jag far efter. Jag är nog inte så förtjust i påtvingad gemenskap.

”Det finns en gemenskap där ute”, säger en präst i DN i dag apropå en gudstjänst han ska hålla i Allhelgonakyrkan för folk som är lite annorledes. För Stockholms drygt tretusen hemlösa var det kanske skönt att få höra det. De hör ihop, liksom. Tillhör samma ingrupp, om än utomhus. Fast jag betvivlar att de läser DN särskilt ofta. Och sen tidningen gick från helformat till tabloid så värmer den lika skralt som prästens ord.

En kär vän till mig brukar säga att det är lika viktigt att komma in som att komma ut. Jag tror inte att han avser stugvärmen, även om den säkert skulle räcka långt för många. Nej, det måste vara något djupare, men jag har inte vågat fråga. Så nu ska jag spekulera. Alltså: att komma ut är bra, det vet vi. Det kan bli en ny start på livet. Man får inget starta eget-bidrag för sånt, men man kan gå i en av RFSL:s startgrupper för att få sig en liten styrketår inför resan. Och det är klart att man ska våga! Utkomsten gör en stark, stolt och glad. (Och kanske utfryst, misshandlad och deprimerad, men det är smällar man får ta.) Utkomsten kan bli en hemkomst till en ny ingrupp. Ja, ni vet vilken jag menar: Familjen. Det måste vara nåt sånt han menar.

Jag var väldigt glad över Familjen till en början. Men sen började jag se att den är ganska dysfunktionell (ett annat begrepp på modet). Byxbögar ser ner på fjollor. Flator har lägre status. Transvestiter blir förbannade när någon vill ”kasta ut alla heterosar” från Qruisern. Transsexuella härsknar till när de dras över samma kam som transorna. Bisexuella känner sig allmänt missförstådda. BDSM-utövare och polyamorösa vill gärna vara med på ett hörn, men det får de inte. Sammanhållningen lyser med sin frånvaro utom under Prideveckan.

Men jag är ändå glad över den här relativt utanförskapande ingruppen. Nästan alla mina vänner tillhör den. De blev min överlevnad. Och jag tänker med fasa på vissa av mina gamla klasskamrater som tillhör de privilegierades skara. De är jurister, läkare och Wallenberg-direktörer. De är heterosexuella, monogama villaägare som spelar tennis med andra heterosexuella, monogama villaägare. De har verkligen hajat det där med ingrupp. Deras startgrupp är Ny start för Sverige. Det finns en gemenskap där inne.

Men jag misstänker en sak: när ingen ser dem fäller de en och annan styrketår - av innanförskap. De kommer så sällan ut.

Inga kommentarer: